Är kritiken av industriavtalet mer eller mindre vanlig än vad man skulle förvänta sig?

I måndags var jag på ett seminarium där den amerikanska statsvetarprofessorn Kathleen Thelen, en av världens främsta forskare inom jämförande politisk ekonomi, presenterade utkastet till ett kapitel i en kommande bok. Hennes bok handlar om samhällsekonomiska modeller i de rika länderna, och en av de institutioner som hon kollar på är lönebildningen och hur den fungerar. Lönebildningen kan ju ske på olika sätt: löner kan sättas centralt mellan konfederationer som mellan LO och SAF mellan 1956 och 1983, främst på förbundsnivå som i Sverige idag, eller främst på företags- eller individnivå som i USA. Och lönebildningen handlar om pengar och fördelningen av pengar. Vissa grupper förlorar på vissa ordningar, vissa grupper tjänar på dem. Hur detta fungerar är en stor fråga i forskningen, som t ex kollar på om huruvida löneökningarna generellt blir högre i ett system med branschvisa förhandlingar eller i ett system med centrala förhandlingar. Thelen diskuterade i måndags fördelningen mellan olika löntagargrupper. I dagens svenska ordning är det Industriavtalet som ”sätter märket” för resten av arbetsmarknaden, privat tjänstesektor och offentlig sektor. Idén är att fack och arbetsgivare i den konkurrensutsatta industrin är ”ansvarstagande” i sin lönesättning på så sätt att de vet om att företagen i deras sektor inte kan skjuta vidare kostnader för alltför höga löneökningar genom att höja priserna, eftersom det skulle leda till minskade marknadsandelar och förlorade jobb. Istället kommer de sätta ”hållbara” löner, och om deras löneökningar är norm också för resten av arbetsmarknaden så kommer löneutvecklingen vara ”hållbar” överlag. Från ett statsvetenskapligt perspektiv, där man är van vid att fråga sig vem som tjänar på olika arrangemang, så diskuterade Thelen kritiken av Industriavtaletordningen, och menade att denna ordning är instabil, eftersom den har så många kritiker. Hon nämnde när Handels och Svensk Handel gick förbi industrinormen år 2007 som ett praktiskt exempel, och även att olika försök med jämställdhetspotter, låglönepotter och annat som olika LO-förbund förespråkar av lönepolitiska skäl går stick i stäv med industriavtalsordningens grundprincip om att löneökningarna inte får vara högre i tjänstesektorn (där många kvinnor arbetar) än i industrin. (Konflikten om kvinnopotter 2007 gav upphov till såna här krigsrubriker.)

Men jag måste säga att jag blev förvånad av Thelens beskrivning av ordningen som instabil — tvärtom så upplever jag den som utomordentligt stabil. Jag ser absolut att ”märket” och industrins ledande roll kritiseras titt som tätt av förbund som Transport, och att Kommunal och Handels kämpar för relativlöneförändringar (högre lönehöjningar för kvinnor och lågavlönade) som går utöver industriavtalets vanliga funktionssätt, men jag tycker mig också se att industriavtalsordningen överlag har ett väldigt brett stöd. Det är lite granna en fråga om huruvida glaset med kritik mot industriavtalet är halvfullt eller halvtomt, och den frågan vill jag gärna ställa till övriga skribenter på bloggen och bloggens läsare, som jag tror är väl insatta i de här frågorna: skulle ni säga att glaset är halvfullt eller halvtomt?

Jag ska ta några exempel på varför jag uppfattar glaset som halvtomt, att kritiken av industriavtaletordningen är rätt svag. Ett exempel är att de högsta hönsen på arbetsgivarsidan i offentlig sektor, generaldirektören för Arbetsgivarverket och vd:n på Sveriges Kommuner och Landsting, för någon vecka sedan skrev en debattartikel tillsammans med Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström där de hävdade att ”LO hotar  modellen för svensk lönebildning” (det finns alltså bara en modell, och den får inte förändras), eftersom en del av LO-förbunden vill tricksa med ”märket” för att kunna t ex minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Detta är, säger arbetsgivarna i både privat och offentlig sektor, ”orimligt”. Arbetsgivarna har skrivit motsvarande debattartiklar också i föregående avtalsrörelser, och jag tolkar detta som att ordningen med ”märket” har starkt stöd på arbetsgivarsidan. Ett möjligt undantag som jag lagt märke till är att Almega i Almedalen 2008 bjöd in nationalekonomen Lars Calmfors på temat ”Kris i avtalssystemet?” (pdf här), där Calmfors faktiskt hävdade att det inte är rimligt på sikt att industrin, vars andel av de anställda krymper, ska sätta normen för löneökningar för hela ekonomin.

En annan arena där Industriavtalet har brett stöd är i den politiska debatten och media. Jag har två exempel på ledare ur tidningar, en socialdemokratisk och en borgerlig, som jag tycker speglar hur diskussionen om industriavtalet ser ut. Här är Piteå-Tidningen, 19 april:

”Industrins lönenormerande roll är bra både för företagen och för de anställda. Det är lätt att glömma det kaos som rådde i lönebildningen under 70, 80 och början av 90-talet. Då kunde lönerna öka med 30 procent under tre år. Huggsexan om lönerna skapade inflation och kostnadskriser. Alla strävade efter att få mest vilket ledde till att ingen fick reallöneökningar och att många blev arbetslösa. Från LO-fackens håll har det gjorts olika försök att angripa industrins normerande roll. Det kan handla om krontalspåslag, lönepotter och andra branscher som av olika anledningar vill ha högre löneökningar. Gemensamt för dessa försök är att de alla har som konsekvens att lönenormeringen sätts ur spel. Om sådana angrepp lyckas kastas vi tillbaka till huggsexans tid.”

Berättelsen är tydlig: förr var det kaos, sen kom Industriavtalet och inga problem finns längre. Och man får inte rucka på ordningen! Inga jämställdhetspotter, inga krontalspåslag för att minska löneskillnaderna för att öka jämlikheten. Just denna dogmatiska ton, att alla ifrågasättanden av industriavtaletordningen såsom den tolkas idag ses som att man vill tillbaka till 70-talets kaos, tycker jag är typisk för debatten idag, och varför jag just uppfattar det som att glaset med kritik mot ordningen är halvtomt, inte halvfullt. Nästa exempel kommer från en borgerlig ledarsida, Eskilstuna-Kuriren, 3 april:

”Själva stabiliteten i detta normbildande avtal, att man gång på gång når fram till förlängda och justerade avtal som i praktiken blir riktmärken för andra har varit värdefull för att återställa och öka förtroendet för svensk samhällsekonomi. Industriavtalet har på så sätt bidragit till att stödja den ekonomiska politik som under växlande regeringar av olika färg flyttat Sverige ut ur den onda cirkeln – så att vi nu har ett av de bättre lägena i Västeuropa, i stället för ett av de sämre.

Kvirret mot industriavtalet är ingen isolerad företeelse, det är inte bara rivalitet mellan olika fack om att vara löneledande.

Kvirret är en del av det ständigt pyrande missnöjet på vänsterkanten och i delar av offentlig sektor mot den ekonomiska politiken i stort, mot förbättringen av statsfinanserna, mot sänkningen av inflations­takten och mot de marknadsekonomiskt inriktade reformerna i övrigt.”

Här ser vi samma berättelse som i Piteå-Tidningen: kritikerna av industriavtalet tas inte på allvar utan förlöjligas och förminskas. Jag tycker att detta är slående, med tanke på att industriavtalet och Medlingsinstitutet i dess nuvarande utformning knappast är ett lönebildningssystem som Gud själv satt på plats på jorden för all evighet amen, utan ett av många möjliga lönebildningssystem, som man borde kunna diskutera för- och nackdelar med i en sakligare ton.

Nu har jag gett exempel på att industriavtaletordningen i dess nuvarande skepnad stöds av arbetsgivare och i media/den politiska debatten. Hur är det då bland politikerna? Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (s) har i Riksdagen rest frågan om jämställda löner och lönebildningen, och i februari gjorde Ali Esbati (v) detsamma. På Esbatis fråga svarade arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (m) så här goddag yxskaft:

”Min uppfattning är att det råder en politisk samsyn om att lönebildningen inte är en fråga för riksdag eller regering. I stället är det arbetsmarknadens parter som ansvarar för lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden. ”

Jag kan tycka att ironin är maximal när man i riksdagen diskuterar en ordning där det står i direktiven till statliga Medlingsinstitutet att industrin ska sätta lönenormen också för övriga sektorer, och bisarrt nog hävdar att politiken inte påverkar lönebildningen! Men när man som politiker upprätthåller myten om att politiken i Sverige inte påverkar löner, så funkar det också som ursäkt för att inte göra något. Engström hävdade som svar på Esbati och Eva-Lena Jansson, som också var med i debatten, även att Medlinginstitutets nuvarande direktiv ”tillvaratar och upprätthåller den samsyn som finns på arbetsmarknaden mellan parterna om att den internationella konkurrensutsatta sektorn ska ha en lönenormerande roll och att vi inte tål högre löneökningar än den konkurrensutsatta sektorn”. Alltså att MI:s tolkning av ”märket” idag är något som parterna är överens om. Något som är tveksamt med tanke på kritiken från Kommunal, Handels, Vision, SSR, Transport med flera förbund (se t ex debattartikeln här och rapporten här från fem förbund från LO, TCO och Saco). Kommunal, Legitimerade sjukgymnasters förbund,  SSR, Vision och Vårdförbundet föreslår t ex i rapporten Hög tid för jämställda löner (länkad ovan) dessa reformer av Medlingsinstitutet:

Att Medlingsinstitutet får i uppdrag att kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och  mansdominerade på hela arbetsmarknaden samt i samarbete med arbetsmarknadens parter föreslå åtgärder.

Att regeringen ser över Medlingsinstitutets uppdrag så att industrins norm för lönebildningen blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken.

Det finns alltså tydlig och välartikulerad kritik av den nuvarande ordningen. Men överlag är som sagt ändå mitt intryck att kritiken är svagare än vad man kunde förvänta sig utifrån forskningen. Kathleen Thelen som amerikansk statsvetare och jämförande forskare utgår från att det ska finnas en konflikt mellan olika sektorer i vem som ska sätta normen för löneökningarna, och ser också att det finns en sådan diskussion i Sverige idag — en kontinuerlig kritik från tjänstesektorförbund som vill förändra relativlönerna (oftast ur jämställdhetssynpunkt) på sätt som kräver lite ruckande på den nuvarande ordningen — men mitt intryck är fortfarande att stödet för den nuvarande ordningen är starkt. Vad säger ni?

Patric Nelson: Stoppa Scandalen!

Just nu driver Livsmedelsarbetareförbundet tillsammans med klubbarna på HK Scans industrier en kampanj kallad Scandal. Bakgrunden till kampanjen är arbetsgivarens inställning vid förhandlingar om övertalighet, och användandet av bemanningsföretag. Här skriver Patric Nelson, Livs klubbordförande på Scan i Kristianstad, om varför det är viktigt att sprida kampanjen.

Totalt har cirka 100 slaktare och styckare varslats på Scans industrier i Sverige. Scan hänvisar till arbetsbrist samtidigt som inhyrd arbetskraft anställs eller får stanna kvar. Det har även visat sig att ett av bemanningsföretagen som Scan anlitat är skyldigt stora summor i arbetsgivaravgift och skattetillägg. Livsmedelsarbetareförbundet tar kampen mot otrygga arbetsvillkor och orättvisor. De uppsagda bör få jobben tillbaka. Vi kräver att Scan gör om och gör rätt.

Sedan början av 2000-talet har Scan anlitat olika bemanningsföretag i sin styckningsverksamhet. I dagsläget har man på anläggningen i Kristianstad, där jag arbetar, ca. 50 ”konsulter”. Under de senaste 18 månaderna har man varslat och sagt upp drygt 100 av sina egna anställda. Bland de uppsagda finns kamrater som med lite utbildning skulle kunna omskolas till att ersätta inhyrd personal. Detta har varit klubbens ståndpunkt vid de senaste varslen. Svaret har hela tiden varit ”det kostar för mycket”. Man har istället försökt komma överens om en avtalsturordning, där undantag ska göras för styckare med rätt kompetens. Ditt värde för företaget beror då också på vilken styckningslinje du blivit placerad på. Att man från företagets sida har strypt rotationen mellan de olika linjerna påverkar din möjlighet till kompetensutveckling.

Varför är då de inhyrda så attraktiva för HK Scan? Givetvis är det så att de pressar villkoren på arbetsplatsen. De är betydligt mer produktiva än de egna styckarna, dessutom till ett lägre pris. Ett exempel är linjen där man styckar framparter. Hastigheten på linje 1, där de egna styckarna står, är 240 enheter i timmen. Förhandlad maxfart är 270 enheter i timmen. Varje pass är 60-75 minuter långt och man roterar efter varje pass. På linje 2 och 3, där de inhyrda står, är hastigheten någonstans mellan 300 och 400 enheter i timmen. Deras arbetstid är 6 timmar uppdelat i sex 60-minuterspass. Fram till ganska nyligen var rotationen på dessa linjer i det närmaste obefintlig. Detta är inte okej!

Livs har nu lanserat kampanjen på www.scandal.nu med uppmaningen till HK Scan Sweden att ”gör om, gör rätt”. Gå gärna in på sidan och dela den vidare på sociala medier.

Patric Nelson är klubbordförande för Livsklubben på Scan i Kristianstad. Patric har jobbat som styckare i mer än tio år. Klubben har närmare 600 medlemmar och är en av tre anläggningar inom Scan som bedriver slakt och styckning. Läs mer om styckarnas arbetsvillkor i den här artikeln från LO-tidningen/Arbetet.

Känner socialdemokratin inget bildningsansvar?

Den 3-7 april har det svenska socialdemokratiska arbetarpartiet kongress. I många år har Sverige haft ”valfrihet” inom välfärden. Privata aktörer gör numera vinst på vård, äldreomsorg och skola. Vad är socialdemokraternas syn på detta? Ja, det är svårt att veta. 

Flertalet frågor behöver ställas. Hur viktigt är det att vinna valet 2014? Hur viktigt är det med makt? Hur vinner man val numera i Sverige? Vilka faktorer spelar stor vikt för att få medborgarnas gehör (eller skattebetalarna som borgarna ser på oss medborgare)? Hur rädd är man för att behöva bilda medborgarna?

Vilket samhälle vill vi ha? Vilket samhälle vill vi socialdemokrater ha?

Opinionsundersökningar som man gör säger att det inte går att vinna val på förbud mot vinster i välfärden. Jag undrar om en opinionsundersökning från 1880-talet skulle visat att 8-timmars arbetsdag var en valvinnare? Eller allmän och lika rösträtt? Jag är av uppfattningen att man hade till uppgift att bilda befolkningen, genom tal på torgmöten, skogsdungemöten och andra liknande sammankomster. Den tidens social medier och möten. Hade opinionen fått bestämma eller juridiken för den delen så vet man inte hur det sett ut.

Idag föreslår man kontrollapparater för i något tillstånd av delirium önska att kvaliteten ska vinna över kapitalet. Hur mycket kostar det av våra gemensamma pengar? 

Gemensam finansierad och utförd välfärd är inte bara bättre utan den tar bort en oerhört viktig oro. Valde jag rätt? Vissa saker sköter inte marknaden bättre. Vår välfärd är inte bara ett enormt framgångsrikt socialdemokratiskt projekt. Det är nämligen så att det var genom välfärdsprojektet som man fick till socialdemokratins drömmar om ett mera jämlikt samhälle, där flertalet människor hade bättre möjligheter att uppfylla ”sina bästa stämningars längtan”. 

Idag kravapparater istället för att utföra välfärden tillsammans och i samma veva lösa stora delar av arbetslösheten. Idag oro att välja fel, misstro mot fler och fler, istället för mer demokrati. Idag opinionsundersökningar som förklarar hur man ska vinna val, istället för självförtroende och bildningsvilja.

Framtiden är vår att forma!

Självförtroendet är vårt att fånga!

För tror man på sina idéer så går det hand i hand med att vilja berätta varför man tror att sina idéer är bra. Bildningen kommer liksom automatiskt.

Jag vill citera K-G Westlund – Välfärden betyder att det ska gå väl på färden genom livet. Och om vi nu ska byta ut vår modell mot något annat. Vilken modell är det vi tycker är bättre? Om vi tittar ut över världen och ser andra länders modeller, vilken är det vi ska byta till? 

Moderna ord, Jämlikhet. Solidaritet. Frihet.

Varför känner vi socialdemokrater inte att framtiden är påverkbar. Varför får opinionsmätarna så oerhört mycket att säga till om. Varför kan borgarna köra ner oss i skorna med ett enkelt argument som: Förbjuder ni vinster i välfärden kommer ni göra alla de som jobbar i privata bolag arbetslösa. Hur fan kan vi huka för något sådant? Vem är det som gör vem arbetslös?

Snälla kära vi, kan vi inte bara vilja något igen med kraft. Viljan framåt skapar självförtroende och en sjuhelsikes massa människor som vilja bilda sina nära och kära om en bättre väg framåt.

Kanske är jag som nybliven tvåbarnspappa lite känslig och tänker för långt fram, men när man står där och fantastiskt duktiga människor med trygga händer hjälper ens barn till världen känner man oerhörd tacksamhet. Men samtidigt en oro för att alla våra barn inte ska ha det lika bra.

Och det är väl ändå det som det måste handla om.

Vilket samhälle vill vi lämna över till våra barn. Alla våra barn.

/Jack 

Otäckt.

Jag tycker det börjar bli otäckt, samhället Sverige. Känslan gnager i mig, något är så fel. Jag har skrivit det förut och vi har alla pratat om det. A-kassan, arbetslösheten, sjukförsäkringarna, jobbskatteavdraget, arbetsmiljön, ojämnlikhet, klassklyftor, rasism, våld, kyla och mörker.

Vi har levt såhär i flera år nu, varför skräms jag nu? Kan det vara för att vi accepterat? Har vi accepterat en  tioprocentig rasism i Sverige? Har vi accepterat en åttaprocentig arbetslöshet i Sverige? Har vi accepterat oändlighetens procent i löneskillnader mellan VD och arbetare? Och nu, kommer vi acceptera rasprofilering på våra gator och torg?

Det ryser i mig, gör ont i hela kroppen. Rasprofilering, bara ordet äcklar. Vi är där nu, jagar de utsatta. Straffar de oskyldiga. Idag papperslösa, imorgon?

Jag kan förklara det mesta för mina barn. Dom förstår mycket dom små liven trots sin ringa ålder. Men det här, det kan man inte förklara. Jag kan bara be att dom själva slipper se det med egna ögon.

Otäckt, helt enkelt otäckt.

Bilder från seminarium om arbetsmiljö

Igår genomfördes paneldiskussionen på temat ”Vad kostar din kropp?” på Folkteatern i Göteborg. Diskussionen spände över allt från hur det står till med den fysiska och psykosociala arbetsmiljön till behovet av full sysselsättning, lean production, förkortad arbetstid och facklig organisering.

Sten Gellerstedt från LO, Ann-Sofie Hermansson från Tankeverksamheten och PO Börnfelt som är arbetsvetare gjorde tillsammans med publiken detta till en väldigt intressant kväll!

Dokumentär om löneandelen på SVT på torsdag

Vinstandel och toppercentilens andel av de totala inkomsterna i Sverige 1900-2000. Vinstandelsdata från Rodney Edvinsson, toppercentildata från Jesper Roine och Daniel Waldenström.

Jag vill tipsa läsarna av denna blogg om att SVT på torsdag sänder en dokumentär om den funktionella inkomstfördelningen — alltså fördelningen av nationalinkomsten mellan arbete och kapital — och dess förändring de senaste trettio åren! Dokumentären heter ”Lönesänkarna” och beskrivs på Dokument inifråns hemsida så här:

”Allt mindre av det växande välståndet kommer vanliga människor till del. Det har pågått i trettio år. Hur blev politikerna så överens om att göra näringslivet rikare på löntagarnas bekostnad?”

Skattjakt!

Fredrik Reinfeldt säger gärna – En undersköterska har fått en hel månadslön till om året. Han syftar då till den skattesänkning hans alliansregering genomfört. Han menar att cirka 1500 kronors skattesänkning per månad gett en extra lön per år. Dock talar han ingenting om vad dessa personer har fått betala med. Vad som har fått stryka på foten.

När han bestämmer att den gemensamma potten pengar vi har ska minska, ja då minskar också de gemensamma möjligheterna.

Reinfeldt och högern vill inget annat än att sänka skatten. Deras skattjakt är ett ständigt pågående projekt. Jobbskatteavdrag, sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt bolagsskatt. På alla frågor svarar man med skattesänkningar, små bekymmer = små skattesänkningar. Stora bekymmer = stora skattesänkningar.

Istället för att på det politiska planet ha modet att försöka lösa våra samhälleliga utmaningar, skattesänker man lite fegt och säger i mina öron – LÖS DET SJÄLVA!

 

Nedan är tre av många saker som påverkats av Reinfeldts skattjakt:

För att få en extra månadslön om året så ser barnmorskors verklighet bland annat ut såhär

”Medelklassen” som ska vara de stora vinnarna har mindre makt och alla vi som arbetar tystas och disciplineras.

När Reinfeldts skattjakt når sitt slut hoppas jag att det finns något kvar att dela på. Tyvärr har roffandet varit enormt. 140 000 miljarder svenska kronor i skatteparadis. Tanke: Den svenska välfärden kostar cirka 1556 miljarder kronor om året (skatteuttag 2011). Om dessa pengar som flyttas till skatteparadis engångsbeskattas med 50 % skulle det betala vår välfärd i 45 år framåt.

2014 har vi möjlighet att stoppa skattjakten. 

/Jack