Kajsa Borgnäs: Europa bortom ”ad-hocracy”?

Erik Bengtsson kastade ut en generös debatthandske för några månader sedan, på det socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas blogg, när han frågade sig hur en socialdemokrat skulle kunna resonera kring den euro- och finanskris som drar genom världen. Jag tänkte ta tillfället i akt att plocka upp hans kastade handske.

Med fokus Europa. Det finns visserligen fler regioner och länder som har problem (främst USA – dessutom mycket värre än Euroområdet) och som tål att debatteras, men när nu det Europeiska projektet skakar i sina grundvalar kan det vara värt att också som svensk socialdemokrat fundera på vilket Europa vi skulle vilja bli av med, behålla, alternativt utveckla. Även om man är kritisk till Euron som konstruktion eller mycket i EU-fördragen, och även om vad som händer i Bryssel, Frankfurt, Berlin och Aten kan kännas långt bort ibland, kan man ändå önska sig att den svenska socialdemokratin skulle ha ett lite mer konstruktivt förhållningssätt till krisen än att antingen låtsas som att den inte rör oss, att den inte tvingar fram förändringar i hela regionen oavsett vi vill det eller ej, eller hoppas på att den drar hela EU-projektet med sig i fördärvet. Att konstatera som f.d. partiledare Göran Persson gör, att Grekland aldrig borde släppts in i Euro-samarbetet hjälper föga. På något sätt ska maktförhållandena etableras också efter denna kris, och det vore fint, även för oss här uppe, om vi då bättre kunde vara med och definiera på vilka principer och med vilka medel de nya institutionerna byggs.

En första brasklapp – att eurokrisen inte skulle vara en angelägenhet för Sverige är naturligtvis nys. Vi är visserligen inte med i EMU, men beroende på hur Eurosamarbetet utvecklas, och hur den akuta grekiska krisen löses, kommer också EU och omkringliggande länder påverkas i allra högsta grad. Dessutom – det spelar stor roll för svensk socialdemokrati om de grekiska/italienska lönerna, efterfrågan och arbetarrörelsen trycks tillbaka för decennier framöver – det kommer göra vårt arbete på hemmaplan långt mycket svårare. Därför är Greklands sak faktiskt också Waidelichs och Juholts (och vår).

Greklands räddning?

Det är numera välkänt att även om förrförra veckans överenskommelse mellan EMU-ledarna (med ”Merkozy” i spetsen) allmänt utmålades som ett ”krafttag” och någon slags fair hair-cut och att även de privata bankerna då skulle vara med och betala en del av notan för den grekiska finansiella härdsmältan, verkar det, när man tittar på överenskommelsen i närmare detalj, vara så att de största bankerna än en gång har lurat politikerna (eller politikerna har låtit sig luras). I själva verket var få av detaljerna klara, de ska förhandlas fram ”under de kommande veckorna”, kostnaderna för bankerna kan vara långt under de förluster de ändå skulle tvingats ta på marknaden, och även om det finns en ambition om en ansvarsfördelning för förlusterna så är inget av detta egentligen fastslaget. Varför gick bankerna plötsligt med på denna hair-cut, kan man fråga sig, efter år av motstånd? Förmodligen för att det inte alls var någon hair-cut i sak. Att krympa den grekiska statsskulden från 180 procent till 120 procent på tio år är knappast heller någon ”lösning” ens i den bästa tolkning, särskilt inte som den grekiska krisen inleddes med just en statsskuld på 120 procent av BNP.

Nu får man se vad som blir av denna grekiska lösning – fakta på marken ändras ju som bekant rätt snabbt. Men oavsett utgången så är det intressant att notera att själva förhandlingarna mellan regeringscheferna sker med bankföreträdare i rummet (inte fackliga eller andra organisationers företrädare), att de presenterade ”lösningarna” snarare handlar om att lugna marknaderna och låtsas att politikerna har läget under kontroll när det egentligen är bankerna som sitter med trumfen och inga överenskommelser är klara trots att man säger att de är klara. Skulle det vara på det sättet är det inte bara så att politikerna kontinuerligt medvetet socialiserar en större del av förlusterna än de låtsas om, de gör det dessutom i överenskommelse med bankerna bakom ryggen på medborgarna – vilket faktiskt är förskräckligt. Att Papandreou fick avgå för att han ville låta det grekiska folket rösta om besparingarna, visar hur nära politikereliten och den ekonomiska eliten sitter varandra. EU:s väldokumenterade demokratiska underskott har väl aldrig varit större än i dessa tider av ekonomisk kris?

Eurons kollaps?

Hur ser ett Europa efter Eurokrisen ut? Vad händer om Grekland lämnar Euro-samarbetet? Faller ”den europeiska tanken” då samman en gång för alla? Och har elitens enorma ansträngningar under det senaste decenniet för att få folket att acceptera EU varit helt för gäves?

För Greklands del sällar jag mig till klokt folk som exempelvis Wolfgang Munchau i FT som resonerar om att ett grekiskt utträde nog vore det minst dåliga alternativet. Även för länder med liknande problem, främst Italien som har exakt samma utgångspunkt som Grekland, vore det troligtvis att föredra framför år av nedskärningar och ”intern devalvering”. Ett eller flera utträden vore naturligtvis en enorm prestigeförlust för de politiker som byggt sitt förtroendekapital på att ”värna Europa” just i form av en stor valutaunion (som om inget annat Europa skulle kunna finnas), och även om det också innebär en massa ekonomiska problem för länderna i fråga (fortsatta skuldberg och mer långsiktiga svårigheter med att få lån osv) ger det ändå grekerna (och andra) en chans att stärka konkurrenskraften, exportera och få igång ekonomin igen – vilket ju är det allra viktigaste för att över huvud taget få någon rätsida på ekonomin.

Eftersom Euron till sin grundläggande konstruktion är märklig och skyfflar runt arbetslöshet inom EU-området så att exempelvis Tyskland idag har en starkare arbetsmarknad än på länge (och till och med sjunkande långtidsarbetslöshet, vilket är första gången på många år – förmodligen delvis till följd av att valutan är för lågt värderad jämfört med den tyska produktiviteten, medan grekiska arbetare går på knäna under valutavärdet), så är det också en märklig socialdemokratisk ståndpunkt att binda ”Europa” vid ”Euron”. Helt uppenbart är en valutaunion utan gemensam finanspolitik omöjlig (vilket ju påpekats av kritiker och ekonomer under många år), att straffa underskottsländer men acceptera överskottsländer är att fördela skuldbördan skevt (överskott som skapas bland annat för att löneökningarna är för låga i länder med hög produktivitet), och frågan blir då ska vi ha gemensam finanspolitik inom Europa, med ECB som lender of last resort, ett Eurozone Ministry of Finance och/eller Euro-bonds med massa inbyggda moral hazard-problem, eller vill vi ha ett mer mellanstatligt samarbete med valda delar av inre marknad och fri rörlighet?

Oavsett vad som händer med just Grekland, Italien och sedan Portugal och Frankrike, kommer Euron att behöva förändras – vilket förändrar hela den europeiska spelplanen. Att behålla svagare länder inom valutan gör att en transfereringsunion blir nödvändig förr eller senare, vilket inte nödvändigtvis är vad någon (inte ens Tyskland med tanke på att även tyska politiker ibland måste ställa upp i val), egentligen vill. En mindre valutaunion, en allians av villiga (och med liknande produktivitet och arbetsmarknadsstruktur, fackföreningar osv.) skulle inte på samma sätt behöva transfereringssystem (i alla fall inte än på ett tag) – och de mer perifera länderna kunde använda sig av sina fluktuerande valutor för att hjälpa ekonomin. Grekerna skulle visserligen inte få så många billiga lån framöver, men de skulle å andra sidan inte heller behöva betala tillbaka så många billiga lån med pengar det aldrig haft. Tillväxten inom EMU-området har varit i stort sett fiktiv de senaste åren (byggd på för stor tillgång på billiga pengar) och tillväxten i de länder som bäst behöver den, har sackat efter till följd av valutasamarbetet.

I valet mellan pest och kolera (och det är sannerligen ett val mellan fula sjukdomar) tror jag att ett uppluckrande av Euron mer är att likna vid en nedbrytande, men inte dödlig, influensa, och därför att föredra framför att ”bygga bort” problemen med mer av samma problematiska politik. Att låtsas att en utträdesmöjlighet ur Euron vore det värsta som skulle kunna hända grekerna ska man komma ihåg att arbetslösheten idag är skyhög, folk har inte råd att äta, fullvuxna människor flyttar hem till sina föräldrar för att de inte har råd att själva betala hyran eller inte har någonstans att bo och ingenting tyder på att ekonomin kommer att kick-starta sig själv. Det värsta som kan hända grekerna händer redan, och den europeiska högerns lösningar spär på problemet, snarare än löser det. Således – tanken med en gemensam valuta må vara fin (och syfta till fred mellan stater), i praktiken har det inte fungerat (utan skapat nya klyftor som knappast ger en fredlig ekonomi). Situationen nu är en logisk följd av strukturella svagheter som måste byggas bort, inte skjutas på framtiden.

Snarare än att passivt åse hur Euroeliten slåss för bibehållandet av en viss form av dysfunktionellt uppbyggd valutaunion, eller å andra sidan hånle åt nyliberala institutioners kompletta misslyckanden, önskar jag att den svenska socialdemokratin vore mer engagerad än idag i att mejsla fram europeiska samarbeten och institutioner som främjar långsiktiga ekologiska och sociala värden. För sådana behövs. One-size-fits-all fungerar inte längre (och har aldrig gjort), men många av våra samhällsutmaningar är gemensamma och kräver gemensamma lösningar. Här önskar jag mig fler gränsöverskridande initiativ som rör exempelvis bankerna, investeringarna, miljön och europeisk efterfrågan (fler områden finns säkert – de får någon annan ta upp i en kommande artikel). Men att binda Europa vid Eurons mast tror jag är kontraproduktivt, det får dessutom alla andra möjliga samarbetsområden att falla i glömska. Nedan några områden som jag önskar att den europeiska socialdemokratin pushade för gemensamt:

Reglering av bankerna – en public good

Vi måste diskutera bankerna! Och jag tror man kan börja i det mest basala och intuitiva: vad är bankerna egentligen till för?

Man ska komma ihåg att skuldkrisen till stor del är ett resultat av växande strukturella svagheter i finanssektorn sedan lång tid tillbaka, till följd av avregleringar som givit billiga lån, växande skuggbankingssystem, svåröverskådliga finansiella produkter, vinst- och bonuskulturer, växande vinstandelar och statliga övertaganden av privata förluster vid den första krisen 2008.

När Lehman Brothers föll hösten 2008 användes ibland argumentet ”too big to fail” om bankerna och därför var staterna tvungna att se till att de överlevde på ett eller annat sätt. Resultatet av (av staterna uppmuntrade) uppköp och samgåenden blev att somliga banker blev ännu större än de redan var, och idag är dessa ännu mer systemviktiga än tidigare. Detta är orimligt, inte bara för att vi inte vet om det är sant (en stor del av bankernas verksamhet redovisas aldrig i öppna böcker, och är därför omöjlig för politiker att uppskatta värdet/risken av), utan också för att det gisslar politiken till en enda vägens politik – att bevara dessa systemviktiga banker så som de är och lita på deras ägare och chefer.

Tillbaka till frågan; vad är bankerna till för? Banksystemets funktion är ju, hör och häpna, inte att enskilda individer ska kunna göra sig megalomaniska privata förmögenheter innan de fyllt trettio genom att flytta siffror på en skärm och ringa sina kompisar. Bankerna är till för att låna ut pengar till individer och företag som behöver pengar för att investera i produktion som på ett eller annat sätt är bra för ekonomin (och/eller individen).  Deras ansvar borde egentligen också vara att granska kreditvärdigheten hos dem som lånar deras pengar. Men detta är för tråkigt för många av de privata bankerna – att lägga tid och pengar på att granska kreditvärdigheten gör man inga stora vinster på. Tyska SPD:s ordförande Sigmar Gabriel föreslog för några veckor sedan att man i Europa genomför något liknande den så kallade ”Wolcker-regeln”; en separation av bankernas verksamhet så att den spekulativa handeln skiljs från den ordinära in- och utlåningen. Det är det minsta man kan begära, kan tyckas.

I övrigt tycker jag att en europeisk socialdemokrati skulle våga ta mer offensiv strid med bankerna. Det finns ingen som långsiktigt tjänar på den extrema finansialisering som skett inom banksystemet under senare år, förutom just de som jobbar i finanssektorn och somliga ägare. Därför är det knappast ett allmänintresse att försvara finanskapitalismen så som den ser ut idag. Europa är dessutom ett tillräckligt stort område för att man ska kunna genomföra drastiska förändringar i bankregleringa. Därför borde man exempelvis;

1)     Som sagt, införa en variant av Volcker-lagstiftning, inklusive det ursprungliga förslaget om att ha en maxstorlek för kapital så att inga privata banker blir ”systemavgörande”. Målet är att de privata banker som finns ska vara så små att de kan behandlas i ett vanligt konkursförfarande, och de därmed inte kan lita på att staterna bailar ut dem gång efter annan.

2)     höja kraven på bankernas eget kapital (vilket till viss del görs redan i nuvarande överenskommelser). Problemet idag är att många banker inte kommer att klara de högre kapitaltäckningskraven, men då är de bankerna troligtvis för farliga för marknaden och ska nog inte finnas på den heller.. Ett exempel är Schweiz, där kapitaltäckningskraven för bankerna är upp mot 12 procent, beroende på att de är för stora för att staten ska kunna rädda dem. På samma sätt borde kraven på eget kapital på våra banker vara så stor att de klarar sig själva vid en kris, alternativt tillåts gå under.

3)     kräva att alla förhandlingar mellan banker sker över öppna marknaden. Skugg-systemet med ”över-bordet”-förhandlingar (inklusive hedge-fonder och liknande) måste bort från det reguljära systemet, eftersom det gör att ingen egentligen vet (särskilt regulatorerna har inte den blekaste aning) vad det är för instrument som handlas vid sidan av marknaden. Poängen är att politiker måste kunna veta exakt hur bankernas böcker ser ut. Idag litar politikerna i allt för hög grad på att bankerna själva är ärliga om sina tillgångar och risker – vilket återkommande visat sig vara ett fatalt misstag.

4)     inför en så kallad Financial Transaction Tax – detta skulle visserligen inte få bort så mycket av den mest lönsamma spekulationen – för det är skatten för liten – men den skulle göra bankerna något försiktigare, det sänker hastigheten på finansmarknaderna och det ger en del välbehövlig inkomst till den institution som tar in den (företrädesvis en europeisk investeringsbank med uppgift att främja omställning till förnyelsebar energianvändning, eller något liknande).

5)     se över aktielagstiftningen med syfte att bredda målparagrafen från ”share-holder value”-regimer till bredare regimer som tar hänsyn till ekologiska eller sociala värden

6)     inrätta ett skuggpris på, säg, 40 Euro per ton CO2 för bankernas och finansinstitutens utlåning till industriell verksamhet – på så sätt tvingas dessa institutioner inkludera en kostnad för klimatpåverkan i sina investeringar.

7)     inrätta ett insitut som granskar nya instrument på finansmarknaden ( jämförs ibland med systemet för att godkänna nya mediciner) – de instrument som inte kan förklaras, förstås och cetrifieras där ska inte användas. (Här finns en särskild poäng: Hela syftet med demokrati är att samhället inte ska vara helt oöverskådligt och institutionerna inte mer komplicerade än att de kan brytas i offentlig debatt. Ett problem med finansmarknaden har ju varit just att verktyg och system varit så svåra att förstå sig på att de som har i uppgift att reglera marknaden, politikerna, helt enkelt inte har fattat vad det är de ska reglera. Det ger ett enormt övertag till bankernas cowboy-byråkrater (inte till cheferna – för de fattar inte heller vad de ekonomiska ingenjörerna på golvet håller på med), och avlövar politikerna på deras viktigaste roll – att värdera och reglera marknaden så att den fungerar i linje med det ”allmänna bästa”. Min utgångspunkt är därför att om regulatorerna inte förstår vad det är de ska reglera, då ska det förbjudas. Inga finansiella paket, verktyg eller system kan fungera om de inte kan regleras, och om inte politikerna förstår vad det är de reglerar får de helt enkelt förbjuda skiten – för då är risken troligtvis alltför stor att ingen annan förstår det heller.

8)     Dessutom måste, i insikt om krisens allvar, den europeiska socialdemokratin våga ta n-ordet i sin mun (nationalisering) som ett mer konkret hot mot banker som inte hittar andra lösningar än att föra över sina skulder på skattebetalare och kunder (till ägarnas fromma). Det finansiella systemet är så systemviktigt, en public-good, för att drivas enbart av privata banker med moral hazard-problem. Detta är naturligtvis oerhört fult att säga i en nyliberal tid, men det är icke desto mindre sant. Så vid sidan av hårdare regler för de privata bankerna, behöver vi en stor, statlig investeringsbank i varje land. Banksystemet, som det ser ut idag, driver politikerna framför sig, och marknaden är idag inte politikernas tjänare, utan husets herre, i hög, svart hatt och med vinande käpp. Det är därför det går som det går.

Till alla dessa förslag finns naturligtvis dem som säger att nej, nej, så kan man inte göra för då flyr kapitalet och då får inte fattiga familjer några lån att köpa hus för. Men det är ett goddag-yxskaftsargument. För det första är Europa ett så stort område att kapital inte ”flyr” bara för att regleringarna hårdnar här (se exemplet Storbrittannien som har en slags FTT sedan 400 år). För det andra – om fattiga familjer inte har råd att ta lån för att ha någonstans att bo får man antingen bygga fler billiga hus, se till att de får jobb, höja lönerna eller på andra sätt hjälpa dem att integreras i den reala ekonomin, snarare än få dem att trassla in sig i ett geggigt banksystems systemförvirrande irrgångar, där de ändå löper stor risk att bli de stora förlorarna till slut.

Efterfrågan i Europa och internationell handel

Det gör hemskt ont i härtat att som röd-grön tvingas åse hur nyligen avlövade Papandreou, eller för den delen Zapatero i det spanska parlamentet, eller andra sossar i Europa (och USA), håller passionerade anföranden för att tvinga på sitt eget folk sparpaket från helvetet, snarare än tar strid mot det finansiella system som systematiskt omfördelar förmögenheter från arbete till kapital. Det verkar inte spela någon roll vad som händer med arbetarna, löntagarna, det socialdemokratiska partiet eller ens dem själva i dessa lägen – deras situation är så trängd av finanskapitalismen att de mot bättre vetande går i bräschen för nyliberala ”räddningsaktioner” och man kan bara hoppas att väljarna ändå någonstans långt inne, långt inne, förstår att sossarna gör detta trots att de inte vill. Det är inte socialdemokratin som bedriver denna politik i socialdemokratins namn, vill man viska – det är nyliberalismens absoluta triumf att den på toppen av sin framgång lyckas förklä sig i socialdemokratisk dräkt.

Det man önskar sig i stället är en röd-grön rörelse som snarare går i bräschen för löneökningar hellre än vinstökningar och en finans- och penningpolitik byggd snarare på Keynes än på Friedman. ILO har visat att löneandelen av BNP har sjunkit i de flesta OECD-länder de senaste åren, liksom kapitalbeskattningen i världen, också till följd av den växande internationella handeln. Efterfrågan i ekonomierna försvagas när marknadsandelar ska säkras och alla (arbetare) konkurrerar med alla andra (arbetare). I stället borde ett nytt europeiskt projekt, vid sidan av en bättre reglerad och genomlyst banksektor och mer gemensamma gröna infrastrukturinvesteringar, byggas på att främja löneökningar minst i samma nivå som BNP-ökningen, öka möjligheterna för medborgarna att ta ut produktivitetsökningar i ekonomin i fritid snarare än lön, stärka den offentlig konsumtionen och investeringarna på bekostnad av den privata, satsa på gemensamma investeringar i främst energi- och transportinfrastruktur (och återta grundbulten i EU-samarbetet – en gemensam energipolitisk union för framtida klimat- och energisäkerhet), trycka på för mer progressiva skatter som dessutom bestraffar miljöskadlig produktion och konsumtion, samt underlätta uppbyggnaden av starkare omfördelningsinstitutioner. Jag bryr mig inte om huruvida dessa åtgärder sker gemensamt på EU-nivå, nationellt eller inom en ”coalition of the willing” – poängen är att de måste ske och det är en sådan union som också kan bli ett socialdemokratiskt projekt. En ekonomi byggd på reala investeringar och hållbar produktion och konsumtion, snarare än på billiga lån och smutsig tillväxt, kan inte vara någon utopisk vänsterdröm – utan måste bli en ekonomisk och social nödvändighet.

Poängen med denna långa och spretiga text är inte att slå fast att just dessa lösningar är de enda möjliga, utan att visa på att röd-gröna lösningar på Euro-krisen knappast behöver hålla sig inom dagens nyliberala ramverk eller definitioner, och att dessa är några av de möjliga lösningarna. Högern är bra på att definiera problemen i ekonomin så som den ser dem, och vänstern har tyvärr alltför dåliga ekonomiskt självförtroende för att definiera problemen ur sitt eget perspektiv. Men finanskapitalismen finns inte här för att stanna. Maktförhållandena kommer att behöva definieras också efter denna kris. Att försöka förhålla sig till både euro-krisen, bank-krisen, den amerikanska krisen, demokratikrisen, miljökrisen och Kinas expansion samtidigt som vi diskuterar plus och minus i den svenska offentliga budgeten, hör till politikens privilegier. Men den svenska och europeiska socialdemokratin behöver inget mindre än en Plan B – en egen definition av hur ett europeiskt samarbete ska se ut, bortom nyliberala institutioner och ad hoc-politik. Nöjer man sig att komma med kritik av en liten del av en specifik krisåtgärd eller någon marginell del av finansmarknadens anomalier, avfärdas man alltför lätt med att ens förslag är ”orimliga” eller ”oansvariga” eller helt enkelt bara ologiska därför att de inom det nuvarande ramverket leder till alltför många negativa sidoeffekter. I värsta fall är de bara lönlösa, vilket faktiskt är det värsta av allt.

Den europeiska vänsterns ansvar är därför inte bara att sätta sig till motvärns mot enskilda förslag som nyliberala och systembevarande ekonomer nu för fram i rasande fart för att lösa kriserna ad hoc (lösningar som visat sig inte vara så lösnings-lika när det kommer till kritan). Den europeiska röd-gröna rörelsens ansvar är att se vidden av kapitalismens problem och våga lägga manken till för att tänka det hittills (nästan) otänkbara. Europa är en del av den svenska socialdemokratins vardag. Jag hoppas att fler socialdemokrater tar chansen att debattera möjliga lösningar på våra gemensamma problem.

/Kajsa Borgnäs

Det här inlägget postades i Ekonomi, Framtid, Internationellt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Kajsa Borgnäs: Europa bortom ”ad-hocracy”?

  1. nissarnas skriver:

    Vill tipsa om Nissarnas blogg.
    Arbetsplatskamp och julklappar.

    http://nissarnas.wordpress.com

  2. Arvid Ahrin-Larsson skriver:

    Mycket mycket bra skrivet!! När det gäller 7 i bankavsnittet så finns det ett förslag från kommissionen nu om ungefär detta i revisionen av MiFID-direktivet: http://ec.europa.eu/internal_market/securities/docs/isd/mifid/COM_2011_652_en.pdf (s.11-12 o 49-54)
    I förordningsdelen föreslås EU:s nya tillsynsmyndigheter ges mandat att just förbjuda, permanent eller tillfälligt, obegripliga/systemfarliga/etc finansiella produkter. Väldigt bra, i teorin. Sen återstår ju att se om ESMA kommer ha mod och kraft nog att använda den här möjligheten, hittills förskräcker spåren dessvärre… men vi jobbar på det iaf: http://www.uniglobalunion.org/Apps/iportal.nsf/pages/20090202_vhnmEn
    Förslaget till MiFID kommer ju även täcka in pkt 3 ovan, i form av bl a transparenskrav på OTC-handel, MTF:er etc. Gäller bara att se till att inte finanslobbyn urvattnar det totalt nu när det ska genom parl…

  3. David skriver:

    Ursäkta men varför syns inte du mer i svensk (och europeisk) socialdemokrati? Det är befriande att läsa något så intellektuellt, hoppingivande och framåtblickande! Försök bilda opinion på större forum, som TV och de stora tidningarna. Teama upp med sommestad, damberg, pagrotsky och återinför kunskap i svensk opinion!

  4. lenasommestad skriver:

    Tack Kajsa för att du tar upp den här helt nödvändiga diskussionen – och så kunnigt och klokt dessutom. Ja, socialdemokratin i Europa behöver en Plan B, 2en egen definition av hur ett europeiskt samarbete ska se ut, bortom nyliberala institutioner och ad hoc-politik.”

    • Ingvar Sundén skriver:

      Jag håller med om mycket av problembeskrivningen, inte minst att en valutaunion behöver en gemensam finanspolitik, men tycker att detta är mer av en möjlighet än ett hot. Varför är vi så rädda för att återupprätta den förlorade nationella demokratin (där de folkvaldas frihetsgrader har minskats så mycket att det har blivit omöjligt att driva en ens försiktig utjämningspolitik utan att kapitalet flyr utomlands) på europeisk nivå? Om ministerrådet avskaffades och parlamentet i stället fick tillsätta en kommission med finanspolitisk makt baserat på den politiska majoriteten, skulle mycket vinnas. Vi skulle få en EU-regering som kan driva en kontracyklisk keynesiansk politik. Länderna skulle inte behöva tävla om det bästa företagsklimatet genom social dumpning. EU skulle kunna beskatta finansiella transaktioner och flygresor utan att något land kan lägga in veto. Dessutom skulle fler delta i europaparlamentsvalen – det blir spännande att veta om EU får en rödgrön eller en blå regering!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s