Är kritiken av industriavtalet mer eller mindre vanlig än vad man skulle förvänta sig?

I måndags var jag på ett seminarium där den amerikanska statsvetarprofessorn Kathleen Thelen, en av världens främsta forskare inom jämförande politisk ekonomi, presenterade utkastet till ett kapitel i en kommande bok. Hennes bok handlar om samhällsekonomiska modeller i de rika länderna, och en av de institutioner som hon kollar på är lönebildningen och hur den fungerar. Lönebildningen kan ju ske på olika sätt: löner kan sättas centralt mellan konfederationer som mellan LO och SAF mellan 1956 och 1983, främst på förbundsnivå som i Sverige idag, eller främst på företags- eller individnivå som i USA. Och lönebildningen handlar om pengar och fördelningen av pengar. Vissa grupper förlorar på vissa ordningar, vissa grupper tjänar på dem. Hur detta fungerar är en stor fråga i forskningen, som t ex kollar på om huruvida löneökningarna generellt blir högre i ett system med branschvisa förhandlingar eller i ett system med centrala förhandlingar. Thelen diskuterade i måndags fördelningen mellan olika löntagargrupper. I dagens svenska ordning är det Industriavtalet som ”sätter märket” för resten av arbetsmarknaden, privat tjänstesektor och offentlig sektor. Idén är att fack och arbetsgivare i den konkurrensutsatta industrin är ”ansvarstagande” i sin lönesättning på så sätt att de vet om att företagen i deras sektor inte kan skjuta vidare kostnader för alltför höga löneökningar genom att höja priserna, eftersom det skulle leda till minskade marknadsandelar och förlorade jobb. Istället kommer de sätta ”hållbara” löner, och om deras löneökningar är norm också för resten av arbetsmarknaden så kommer löneutvecklingen vara ”hållbar” överlag. Från ett statsvetenskapligt perspektiv, där man är van vid att fråga sig vem som tjänar på olika arrangemang, så diskuterade Thelen kritiken av Industriavtaletordningen, och menade att denna ordning är instabil, eftersom den har så många kritiker. Hon nämnde när Handels och Svensk Handel gick förbi industrinormen år 2007 som ett praktiskt exempel, och även att olika försök med jämställdhetspotter, låglönepotter och annat som olika LO-förbund förespråkar av lönepolitiska skäl går stick i stäv med industriavtalsordningens grundprincip om att löneökningarna inte får vara högre i tjänstesektorn (där många kvinnor arbetar) än i industrin. (Konflikten om kvinnopotter 2007 gav upphov till såna här krigsrubriker.)

Men jag måste säga att jag blev förvånad av Thelens beskrivning av ordningen som instabil — tvärtom så upplever jag den som utomordentligt stabil. Jag ser absolut att ”märket” och industrins ledande roll kritiseras titt som tätt av förbund som Transport, och att Kommunal och Handels kämpar för relativlöneförändringar (högre lönehöjningar för kvinnor och lågavlönade) som går utöver industriavtalets vanliga funktionssätt, men jag tycker mig också se att industriavtalsordningen överlag har ett väldigt brett stöd. Det är lite granna en fråga om huruvida glaset med kritik mot industriavtalet är halvfullt eller halvtomt, och den frågan vill jag gärna ställa till övriga skribenter på bloggen och bloggens läsare, som jag tror är väl insatta i de här frågorna: skulle ni säga att glaset är halvfullt eller halvtomt?

Jag ska ta några exempel på varför jag uppfattar glaset som halvtomt, att kritiken av industriavtaletordningen är rätt svag. Ett exempel är att de högsta hönsen på arbetsgivarsidan i offentlig sektor, generaldirektören för Arbetsgivarverket och vd:n på Sveriges Kommuner och Landsting, för någon vecka sedan skrev en debattartikel tillsammans med Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström där de hävdade att ”LO hotar  modellen för svensk lönebildning” (det finns alltså bara en modell, och den får inte förändras), eftersom en del av LO-förbunden vill tricksa med ”märket” för att kunna t ex minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Detta är, säger arbetsgivarna i både privat och offentlig sektor, ”orimligt”. Arbetsgivarna har skrivit motsvarande debattartiklar också i föregående avtalsrörelser, och jag tolkar detta som att ordningen med ”märket” har starkt stöd på arbetsgivarsidan. Ett möjligt undantag som jag lagt märke till är att Almega i Almedalen 2008 bjöd in nationalekonomen Lars Calmfors på temat ”Kris i avtalssystemet?” (pdf här), där Calmfors faktiskt hävdade att det inte är rimligt på sikt att industrin, vars andel av de anställda krymper, ska sätta normen för löneökningar för hela ekonomin.

En annan arena där Industriavtalet har brett stöd är i den politiska debatten och media. Jag har två exempel på ledare ur tidningar, en socialdemokratisk och en borgerlig, som jag tycker speglar hur diskussionen om industriavtalet ser ut. Här är Piteå-Tidningen, 19 april:

”Industrins lönenormerande roll är bra både för företagen och för de anställda. Det är lätt att glömma det kaos som rådde i lönebildningen under 70, 80 och början av 90-talet. Då kunde lönerna öka med 30 procent under tre år. Huggsexan om lönerna skapade inflation och kostnadskriser. Alla strävade efter att få mest vilket ledde till att ingen fick reallöneökningar och att många blev arbetslösa. Från LO-fackens håll har det gjorts olika försök att angripa industrins normerande roll. Det kan handla om krontalspåslag, lönepotter och andra branscher som av olika anledningar vill ha högre löneökningar. Gemensamt för dessa försök är att de alla har som konsekvens att lönenormeringen sätts ur spel. Om sådana angrepp lyckas kastas vi tillbaka till huggsexans tid.”

Berättelsen är tydlig: förr var det kaos, sen kom Industriavtalet och inga problem finns längre. Och man får inte rucka på ordningen! Inga jämställdhetspotter, inga krontalspåslag för att minska löneskillnaderna för att öka jämlikheten. Just denna dogmatiska ton, att alla ifrågasättanden av industriavtaletordningen såsom den tolkas idag ses som att man vill tillbaka till 70-talets kaos, tycker jag är typisk för debatten idag, och varför jag just uppfattar det som att glaset med kritik mot ordningen är halvtomt, inte halvfullt. Nästa exempel kommer från en borgerlig ledarsida, Eskilstuna-Kuriren, 3 april:

Själva stabiliteten i detta normbildande avtal, att man gång på gång når fram till förlängda och justerade avtal som i praktiken blir riktmärken för andra har varit värdefull för att återställa och öka förtroendet för svensk samhällsekonomi. Industriavtalet har på så sätt bidragit till att stödja den ekonomiska politik som under växlande regeringar av olika färg flyttat Sverige ut ur den onda cirkeln – så att vi nu har ett av de bättre lägena i Västeuropa, i stället för ett av de sämre.

Kvirret mot industriavtalet är ingen isolerad företeelse, det är inte bara rivalitet mellan olika fack om att vara löneledande.

Kvirret är en del av det ständigt pyrande missnöjet på vänsterkanten och i delar av offentlig sektor mot den ekonomiska politiken i stort, mot förbättringen av statsfinanserna, mot sänkningen av inflations­takten och mot de marknadsekonomiskt inriktade reformerna i övrigt.”

Här ser vi samma berättelse som i Piteå-Tidningen: kritikerna av industriavtalet tas inte på allvar utan förlöjligas och förminskas. Jag tycker att detta är slående, med tanke på att industriavtalet och Medlingsinstitutet i dess nuvarande utformning knappast är ett lönebildningssystem som Gud själv satt på plats på jorden för all evighet amen, utan ett av många möjliga lönebildningssystem, som man borde kunna diskutera för- och nackdelar med i en sakligare ton.

Nu har jag gett exempel på att industriavtaletordningen i dess nuvarande skepnad stöds av arbetsgivare och i media/den politiska debatten. Hur är det då bland politikerna? Riksdagsledamoten Eva-Lena Jansson (s) har i Riksdagen rest frågan om jämställda löner och lönebildningen, och i februari gjorde Ali Esbati (v) detsamma. På Esbatis fråga svarade arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (m) så här goddag yxskaft:

”Min uppfattning är att det råder en politisk samsyn om att lönebildningen inte är en fråga för riksdag eller regering. I stället är det arbetsmarknadens parter som ansvarar för lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden. ”

Jag kan tycka att ironin är maximal när man i riksdagen diskuterar en ordning där det står i direktiven till statliga Medlingsinstitutet att industrin ska sätta lönenormen också för övriga sektorer, och bisarrt nog hävdar att politiken inte påverkar lönebildningen! Men när man som politiker upprätthåller myten om att politiken i Sverige inte påverkar löner, så funkar det också som ursäkt för att inte göra något. Engström hävdade som svar på Esbati och Eva-Lena Jansson, som också var med i debatten, även att Medlinginstitutets nuvarande direktiv ”tillvaratar och upprätthåller den samsyn som finns på arbetsmarknaden mellan parterna om att den internationella konkurrensutsatta sektorn ska ha en lönenormerande roll och att vi inte tål högre löneökningar än den konkurrensutsatta sektorn”. Alltså att MI:s tolkning av ”märket” idag är något som parterna är överens om. Något som är tveksamt med tanke på kritiken från Kommunal, Handels, Vision, SSR, Transport med flera förbund (se t ex debattartikeln här och rapporten här från fem förbund från LO, TCO och Saco). Kommunal, Legitimerade sjukgymnasters förbund,  SSR, Vision och Vårdförbundet föreslår t ex i rapporten Hög tid för jämställda löner (länkad ovan) dessa reformer av Medlingsinstitutet:

Att Medlingsinstitutet får i uppdrag att kartlägga och analysera löneskillnaderna mellan kvinnodominerade och  mansdominerade på hela arbetsmarknaden samt i samarbete med arbetsmarknadens parter föreslå åtgärder.

Att regeringen ser över Medlingsinstitutets uppdrag så att industrins norm för lönebildningen blir förenlig med aktiva insatser för att bryta den strukturella lönediskrimineringen mot kvinnodominerade yrken.

Det finns alltså tydlig och välartikulerad kritik av den nuvarande ordningen. Men överlag är som sagt ändå mitt intryck att kritiken är svagare än vad man kunde förvänta sig utifrån forskningen. Kathleen Thelen som amerikansk statsvetare och jämförande forskare utgår från att det ska finnas en konflikt mellan olika sektorer i vem som ska sätta normen för löneökningarna, och ser också att det finns en sådan diskussion i Sverige idag — en kontinuerlig kritik från tjänstesektorförbund som vill förändra relativlönerna (oftast ur jämställdhetssynpunkt) på sätt som kräver lite ruckande på den nuvarande ordningen — men mitt intryck är fortfarande att stödet för den nuvarande ordningen är starkt. Vad säger ni?

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Lönebildning. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Är kritiken av industriavtalet mer eller mindre vanlig än vad man skulle förvänta sig?

  1. Ping: Vad leder de sifferlösa avtalens spridning till? | Mellan anpassning och motstånd

  2. Erik Bengtsson skriver:

    Hade förresten missat att Ingemar Göransson skrivit om detta på sin sida. Så här skriver han bl a:
    ”Den fackliga rörelsen måste avvisa arbetsgivarnas och Medlingsinstitutets påstående om ett enda märke, lika stora löneökningar i procent till alla. Ett märke betyder att arbetsgivaren försöker erövra makten över alla relativa förändringar av lönerna, hur mycket mer ska utgå och till vilka. Ett enda märke blir till ett gift i den fackliga diskussionen och utplånar den fackliga lönepolitiken.”
    http://arbetetsmarknad.se/ledare/market-utplanar-fackets-lonepolitik/

    Och han är nöjd med årets avtalsrörelse från LO:s sida:
    ”I Avtal2013 erövrades det andra märket av butiksavtalet mellan Svensk Handel och Handelsanställdas förbund. Det innehåller löneökningar på 1700 kronor på tre år vilket motsvarar cirka 7,8 procent, en procentenhet mer än det första märket.

    Det tredje märket är höjningarna av avtalslönerna (lägstalönerna, minimilönerna, begynnelselönerna). Förbunden inom LO hävdar att det tredje märket ska innebära att avtalslönerna ska höjas med samma belopp i kronor som de utgående lönerna för avtalsområden under brytpunkten, 25 000 kronor i månaden.”
    http://arbetetsmarknad.se/tema/tema-1-4-avtal-2013-market-provas-ater/market-allt-mer-markligt/

  3. Erik Bengtsson skriver:

    Ulf, ja en sån kritik finns väl absolut. T ex Transport brukar väl påpeka just skillnaden med löneglidning mellan branscher som du nämner.

    Om det stämmer vet jag däremot inte. Det är en bra fråga! Kanske kollar på det i ett framtida inlägg.

    Fredrik, ja det är intressant med årets låglönesatsning inom den rådande ordningen! Mycket intressant.

  4. Fredrik skriver:

    Halvtomt.
    Framförallt med de utfall som Avtal 2013 än så länge har givit. Där visade facken att industriavtalet inte är ett är ett hinder för låglönesatsningar genom kronpåslag istället för procent till avtalsområden med lägre lönelägen. Men om Facken inom industrin hade gått arbetsgivarna till mötes (se ex. Livsmedelsföretagens avtalskrav här) när det gäller kronpåslagen så hade saken varit en annan. Och, man ska komma ihåg att tjänstemanna- och akademikerfacken inom Facken inom industrin inte är särskilt drivande i frågan om kronpåslag vilket antagligen inte gör saken lättare.

    Men visst är det så att det finns en underliggande kritik av dagens ordning. På LOs kongress så sent som förra året hade Kommunal sänt in en så kallad förbundsmotion (motion nummer 16.4, ”Lönebildningen på den svenska arbetsmarknaden”) med flera långtgående förslag till förändringar. Framförallt tänker jag på förslaget att ändra Medlingsinstitutets roll. Just den att-satsen valde kongressen att avslå. Men markeringen från LO:s i särklass största förbund gick inte att ta miste på. Debatten under kongressen visade ganska tydligt att det finns spänningarna mellan förbunden. Kanske inte så konstigt eftersom vissa påstår att LO-förbunden faktiskt inte har haft någon grundlig intern diskussion på förbundsledningsnivå om just synen på lönebildning på många, många år (!). Den läxan såg man dock till att göra under sommaren/hösten 2012 vilket nu alltså resulterat i att man kunnat lösa upp många knutar.

    Kongressen debatt om lönebildningen kan för övrigt ses här

  5. Ulf skriver:

    Jag har fått för mig att det bland LO-facken utanför industriavtalet finns kritik mot att de inom tar ut för lite i lön. I och med att industriförbunden har lättare att löneglida så gör det inte så mycket för dem om märket/centrala lönekningarna blir för lågt. Men för de som har svårare att löneglida lokalt så gör det mycket om märket blir för lågt, kanske till och med så lågt att det inte blir några reallöneökningar för de förbunden som är utanför industriavtalet.
    Vet du om det finns en sådan kritik?
    Om det finns sådan kritik och farhågor. Har den besannats någon gång sen 97?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s