Civilkurage

Om avtalet går igenom så kommer jag tvingas omorganisera och slå igen många butiker.  Han skulle tvingas avskeda 100 personer, vilket måste betyda att de dåvarande 250 anställda han hade delade på en lön för 150 personer. Chefen hade alltså anställt personal trots att han egentligen inte hade råd. Han gjorde då samtidigt misstaget att indirekt erkänna att de arbetade under sämre villkor än arbetare med kollektivavtal. Detta gick emot vad han tidigare hade sagt om att de inte behövde ett kollektivavtal eftersom de hade ett eget, bättre avtal.

2008 gick jag en Civilkurage-kurs ihop med min mor på Göteborgs Universitet. Brian Palmer som anordnade kursen gav min grupp tipset att skriva om Frida Risbergs kamp för kollektivavtal på sin arbetsplats, då jag hade tryckt på att jag gärna ville att vi skulle skriva om något fackligt. Det mesta i detta blogginlägg är delar av ett arbete som vi i min grupp skrev som examinationsuppgift. Jag och min mor plus en till ingick i den gruppen.

Frida Risberg är 24 år, ensamstående med en son på fyra år. Hon bor i Kristianstad där hon också är född. Hon växte upp med sin mamma, pappa och syster i ett ytterområde till Kristianstad. Frida beskriver sin uppväxt som mycket säker och trygg. Det är hennes personlighet och uppväxt som ligger till grund för hennes beslutsamhet. Frida uppfattar sig själv som en person med starka principer.

Jag har alltid engagerat mig i orättvisor – är sådan som person, kan inte sitta tyst. Frida säger med eftertryck att alla mina egenskaper vad gäller mod, säga ifrån när det gäller orättvisor och stå på sig när något är fel, kommer från Mamma. Hon har inte svårt att kompromissa om hon har fel, men har jag rätt, kompromissar jag inte!

Fridas kamp för kollektivavtal för bättre villkor är en historia om hur ett antal personer kämpar och med mod och tålamod faktiskt påverkar sin situation på sin arbetsplats, men inte smärtfritt.

Frida ställde ändå redan vid starten av sitt nya arbete på Videomix frågan om kollektivavtal. Chefens svar blev: Vi har inget avtal, men det är inget problem. Vi har ett eget, bättre avtal. Som ung hemmaboende nöjde hon sig för stunden med vad hon blev erbjuden. Eftersom att Frida fortfarande bodde hemma var lönen inte det viktigaste utan hon var glad att överhuvudtaget ha ett arbete att gå till. Det är så många ungdomar tänker; vi ska vara nöjda med ett skitjobb och skitlöner, menar Frida. Genom löften om fortsatt anställning och extrapengar om de gick ur facket försökte arbetsgivaren att köpa de anställda, vilket Frida inte tyckte var något vidare snyggt gjort. Hon tycker också att det fanns någon slags nedlåtande attityd i att belöna vissa flitiga arbetare för sitt engagemang i företaget, som det kallades (Videomix hade något slags belöningssystem, där personalen fick påslag utifrån företagets resultat) .
Frida flyttade hemifrån vid 18 års ålder, och fick sin son när hon var 20. Med tiden gick det upp för henne att hon som ensamstående mor skulle få svårt att klara sig på sin lön. Vid hennes första försök att kräva ett avtal föll allt bara ihop och det blev till en soppa. Facket ville till en början avstå från att pressa arbetsgivaren eftersom hon var ensam på sin arbetsplats om att vara medlem i facket. Hon blev besviken på båda sidor (facket och arbetsgivaren). Efter ett tag gjorde Frida ett nytt försök och fick denna gång med sig fler arbetskamrater.

Veckan innan strejken inleddes, den 13/9 2007, varslades Videomix arbetsgivare om fackets stridåtgärder. Det ledde ingen vart, så den 13:e september togs Frida och övriga medlemmar på Videomix ut i strejk. Det gällde butikerna i Kristianstad, Landskrona och Falkenberg. Så småningom sattes även andra åtgärder in mot företaget, som handelsblockad (de fick bl.a. inga leveranser av Coca-cola).

De var fem eller sex stycken som togs ut när strejken drog igång den 13/9 2007. Frida återvänder gång på gång under intervjun till hur viktiga de var för varandra. De stod ofta vakt utanför butiken och delade ut information och pratade med människor som kom dit. De fick höra många hårda ord, vilket blev påfrestande i längden. Frida upplevde att det fanns många förutfattade meningar om deras strid för kollektivavtal och hon kunde inte förstå allt hat vissa människor visade dem. Det blev extra svårt då de hon räknat som vänner vände henne och de andra strejkande ryggen.

Till slut fick de äntligen sitt kollektivavtal. Någon gång i november 2007, gav arbetsgivaren upp. Han menade dock fortfarande att han hade rätt, att det var Sovjetmetoder att tvinga arbetsgivare teckna kollektivavtal. Arbetsgivaren fick också en viss tid på sig att ordna de saker som behövdes för att kunna genomföra avtalet. Det visade sig vara en hel del som behövde förbättras, t.ex. försäkringar för arbetstagarna.

Frida har i processen fått lära sig en hel del om människor. Jag har lärt mig fruktansvärt mycket om människor. Hon beskriver sig själv som att hon var alltför godtrogen då hon gav sig in i konflikten och hon blev många gånger chockad över vad hon utsattes för. Under strejken skaffade hon sig en del ovänner på arbetsplatsen. Detta kom helt oväntat för henne. Att människor kan vara så elaka. Kollegor som hon trodde var hennes vänner vände sig emot henne. Frida kan än idag inte förstå hur någon kunde vara emot kampen om att få det man förtjänar. Det fanns dock många som stöttade henne i hennes kamp. Många arbetskollegor stod på hennes sida och hon tycker att hon fick bra stöd från facket.

Vad är viktigt att kämpa för i samhället idag, avslutade vi med att fråga Frida:

Engagera ungdomar, visa hur viktigt facket är. Arbeta mot att det sedan regeringsskiftet 2006 verkar vara okej att framställa facket som en maffia. Det mesta inom politiken. Lika villkor för alla, vad gäller sjukvård, skolor och annan omsorg. Det finns bara ett värde för alla människor – då gäller det att alla ska inberäknas när vi talar om människor. Rättvisa!

/Jack

Om Jack

Jag jobbar som ombudsman på Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Jag jobbar med folkbildning organisation och förhandling. Har även uppdrag för Arbetarnas BildningsFörbund som handledare. Innan dess har jag jobbat som snickare i 10 år. När jag inte jobbar finns en liten kolonistuga som behöver renoveras. Min lille pojk och tös och flickvän och jag bor i majorna. Löpträning önskar jag att jag kunde skriva att jag håller på med. Jag gick med i Olof Palme sen blev jag socialdemokrat, trots att han då vart död sen 23 år tillbaka. Historieätarna är det bästa jag sett på länge om man bortser från dokumentärfilmen om Palme.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Framtid. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Civilkurage

  1. Malin skriver:

    Hej!
    Tack för att du uppmärksammade detta, superintressant läsning. Jag skulle vilja komma i kontakt med henne, jag tycker hon har gjort en sån insats och vill skicka några rader. Har ni någon mejladress till henne som hon skulle tycka det vore ok om jag mejlade till tro?
    Med vänlig hälsning
    Malin

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s