Apropå SAS och annat: håller Sverige på att bli ett litet Tyskland?

Två händelser på sistone har fått mig att fundera på förtyskningen av svensk arbetsmarknad och politik: först förhandlingarna mellan regeringen, Svenskt Näringsliv och LO om en ”jobbpakt” där LO vill att de differentierade avgifterna till a-kassan ska bort, sedan överenskommelserna mellan arbetsgivare och fack på SAS om att försämra de anställdas villkor för att rädda jobben. Lite bakgrund först.

I september var jag i Berlin en vecka, på en kurs för doktorander och unga forskare. En kurs om den tyska arbetsmarknaden i ett jämförande perspektiv — den hette ”Industrial relations and crisis management in Germany: A lesson for Europe?” — som arrangerades av det tyska facket DGB:s forskningsstiftelse Hans Böckler Stiftung. (I Tyskland har de politiska partierna varsin statssponsrad forskningsstiftelse — socialdemokraterna SPD:s heter Friedrich Ebert Stiftung — och detsamma gäller alltså för facket.)

Vad jag fick lära mig om den tyska arbetsmarknadens utveckling (beskrivet i ett blogginlägg här) de senaste tio-tjugo åren var inte särskilt muntert.  Antalet fackligt anslutna i landet har minskat från 11,8 miljoner år 1991 till 6,2 miljoner år 2011, och den fackliga anslutningsgraden har minskat från 36 till under 20 procent. Inkomstojämlikheten och andelen låglönejobb har ökat, en utveckling som fick en skjuts av den socialdemokratiska Schröderregeringens så kallade Hartz IV- och Agenda 2010-reformer av bland annat a-kassan. Andelen av arbetstagarna som omfattas av kollektivavtal har minskat, men mer intressant är kanske att andelen kollektivavtal som innehåller så kallade ”öppningsklausuler” har ökat kraftigt. En öppningsklausul är en klausul i kollektivavtalet som innebär att i tid av ”kris” — hur det nu ska definieras! — så kan företag och det lokala facket göra en överenskommelse om att sänka löner och annat under kollektivavtalets nivå. Sådana här klausuler, som alla tyska fackförbund nu har i sina kollektivavtal, gör förstås kollektivavtalen väldigt mycket svagare, inte minst eftersom ”kris” eller ”dåliga tider” är töjliga gummibegrepp: när kan egentligen en arbetsgivare inte säga att hen behöver sänkta löner för att klara konkurrensen? Och lockelsen för det lokala facket är i en krissituation uppenbar: för de enskilda anställda är det mer fördelaktigt att behålla jobben med sänkta löner — om nu alternativet är att man blir av med dem — än att blir arbetslösa. Men för arbetarrörelsen och facket som helhet är risken att den starkare parten arbetsgivaren med hjälp av öppningsklausulerna lyckas genomdriva lönesänkningar — eller lägre löneökningar än vad som annars hade varit fallet — över hela arbetsmarknaden. Så har det blivit i Tyskland. I diagrammet nedan ser vi de kollektivavtalade löneökningarna i landet (heldragen linje) och det faktiska utfallet för löneökningar (streckad linje) för åren 2000-2010.

Som vi ser så har varje år utom 2010 de faktiska löneökningarna varit lägre än vad kollektivavtalen sagt: Tyskland har alltså haft negativ löneglidning. Sedan 2004 har de genomsnittliga löneökningarna varit lägre än inflationen, så den genomsnittliga reallönen har alltså sjunkit: från 2000 till 2010 med 4 procent. Forskarna Heiner Dribbusch och Peter Birke — vars artikel jag tagit diagrammet ovan ifrån — vid Hans Böckler Stiftung förklarar den negativa utvecklingen med fallande kollektivavtalstäckningsgrad i kombination med avsaknad av lagstadgad minimilön, samt helt enkelt maktförhållandena mellan arbetsgivare och arbetstagare. Deltidsjobben har ökat kraftigt och detsamma gäller ”mini-jobs” och liknande. I minijobs är maxlönen 400 euros i månaden. En annan form av dåliga jobb är 1-eurojobb, som utöver socialbidragsnivå ger 1 euro i timmen. I december 2010 hade 7.4 miljoner personer minijobs och 260 000 personer 1-eurojobb (s 8). Antalet visstidsanställda ökade från 330 000 år 2003 till 780 000 år 2010.

Vad har detta då med Sverige, jobbpakt och SAS att göra? Jo, vad gäller SAS så menar jag att en viktig fråga om nöduppgörelserna där är: kommer de bli normgivande för arbetsmarknaden i Sverige? Kommer vi få en utveckling mot öppningsklausuler i kollektivavtalen á la Tyskland? På sommarskolan diskuterade vi öppningsklausuler flitigt och där fanns deltagare från ett tiotal olika länder, som också fick redovisa hur det såg ut med sådana respektive klausuler i hemländerna. För Sveriges del sa jag att sådana klausuler vore otänkbart: jag berättade om IF Metalls krisavtal från 2009 och arbetstidssänkningen där, mycket lik överenskommelserna som gjordes i Tyskland samtidigt, och berättade även att detta krisavtal faktiskt var kontroversiellt inom LO, till skillnad från i Tyskland där den typen av lösning stöds av i princip alla. Jag menade att sådana avtal hade en i ett jämförande perspektiv mycket svag ställning i Sverige. Men SAS-avtalen kan som sagt ses som ett brott med detta. Som en Transport-representant på SAS säger till Arbetet: ”– Det här är större än SAS. De försöker förändra den svenska förhandlingsmodellen.” (Se också sociologen Anders Kjellberg i DN.) Så utbrett som i Tyskland kommer ”öppningsklausuler” och krisavtal á la SAS förstås inte bli i Sverige i en handvändning — i Tyskland tecknades det första kollektivavtalet med öppningsklausul år 1985, så företeelsen har haft en del tid för att sjunka in i den tyska arbetsmarknadsordningen. Men vi ser ändå både här och var hur arbetsgivare är på offensiven och med hjälp av hot att lägga ner eller flytta produktionen kan kringgå nivåer och regleringar som annars gällt: ett annat nytt exempel från Arbetet är verkstadsföretaget Kinnegrip i Lidköping.

Vad gäller jobbpakten så har den mer historisk förankring i ”den svenska modellen” än vad SAS krisavtal har. Men det är intressant att se LO tvingas förhandla med en borgerlig regering, om vad forskningen kallar en ”social pakt” där facket tvingas avstå från något — i det här fallet att gå med på vad regeringen kallar ”ungdomslöner” och vad LO snarare ser som yrkesintroduktionsperioder eller något i den stilen. Sociala pakter har oftast slutits med socialdemokratiska regeringar – som tenderar att ha större förtroende hos facket än vad borgerliga regeringar har – och som Fokus påpekat kan de nuvarande förhandlingarna ses som en bild för det nya icke-socialdemokratiska Sverige: LO måste anpassa sig till att S inte längre oftast är i regeringen. Med Reinfeldtregeringens ”arbetslinje” är Sverige inne i en process liknande den som Tyskland hade med Hartz IV och Agenda 2010, och den ökande ojämlikheten, försvagandet av facket och ökande andelen låglönejobb kommer som brev på posten. Inom den samhällsvetenskapliga forskningen har det länge funnits en diskussion om huruvida olika välfärds- och arbetsmarknadsmodeller blir mer lika varandra och vilken modell – den liberala, den socialdemokratiska eller den konservativa – länderna i så fall närmar sig. I den svenska politiska debatten har det ibland sagts att Sverige blir mer som USA (den liberala modellen), men jag undrar om inte Sverige blir mer som Tyskland (den konservativa modellen). Ökad ojämlikhet, ökad dualisering, ökad utslagning – men förhandlat. Den kommande ”jobbpakten” blir förhoppningsvis ett framsteg för den svenska arbetsmarknaden snarare än något som spär på tendensen till ökad ojämlikhet; det vore ett skönt undantag från de många negativa utvecklingar som annars syns, och kanske – men jag tvivlar – har Fokus rätt när de säger att de pågår en ”facklig offensiv”.

 

Referenser

Heiner Dribbusch och Peter Birke, ”Trade Unions in Germany: Organisation, Environment, Challenges” (pdf). Friedrich Ebert Stiftung, 2012

Advertisements

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Internationellt. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Apropå SAS och annat: håller Sverige på att bli ett litet Tyskland?

  1. erik skriver:

    Ingvar Persson har skrivit två bra artiklar i frågan på Lönebloggen.
    ”Visst strider SAS-uppgörelsen mot den svenska modellen”
    http://bloggar.aftonbladet.se/lonebloggen/2012/11/visst-strider-sas-uppgorelsen-mot-den-svenska-modellen/
    ”Lönesänkningarna håller på att skena”
    http://bloggar.aftonbladet.se/lonebloggen/2012/11/lonesankningarna-ar-pa-vag-att-skena/

    • Fredrik skriver:

      Det var ord och inga visor! Oavsett om uppgörelsen håller sig inom avtalet eller ej så bekräftas betydelsen av de fem skyddsvärnen. IF Metalls medlemmar saknar inkomstförsäkring vid arbetslöshet. Skillnaden mellan a-kassans tak på 680 om dagen och deras lön blir (för) stor. Då backarna man nog så långt man tillåts backa för att rädda jobben.

  2. Fredrik skriver:

    På Arbetets Marknad skriver förre LO-utredaren Ingemar Göransson ännu mera om detta.
    http://arbetetsmarknad.se/tema/5-4-jobb-jobb-utpressning-eller-loneskydd/

  3. Erik Bengtsson skriver:

    Jag hade också missat att Bo Rönngren, Malte Segerdahl och Martin Viredius redan 2008 pekade på denna fara:

    ”ett nytt begrepp [har] lanserats — öppningsklausuler. Begreppet etablerades i Tyskland och innebär att det skall vara möjligt att göra lokala undantag från de centrala branschavtalen, det vill säga riksavtalen. Ställda inför svår press under början av 2000-talet, gjorde den tyska fackföreningsrörelsen ett strategiskt misstag som redan fått så ödesdigra konsekvenser att det bör tjäna som varnande exempel när vi talar om den nordiska modellen.
    De tyska facken gick med på att godkänna ett antal mindre undantag från principen att riksavtalen skall styra arbetsmarknaden och dess villkor. Fackföreningsrörelsen hade dock inte riktigt räknat med den ström av krav på lokala undantag som blev följden av att möjligheten till undantag hade skapats. …” (s 96)

    I boken Arbetets pris: kampen mot social dumping inom transportsektorn (Nordiska transportarbetarefederationen, 2008)

  4. Erik Bengtsson skriver:

    Lovisa, tack för kommentaren! Värt att fundera på om social- och familjepolitiken är på väg mot (ny)liberalt eller konservativt håll. Jag tänker nog konservativt. Blir svårt att avskaffa populära stora satsningar på dagis etc, men urholkning kan genomföras och som du säger går vi åt att anhöriga och familj (=kvinnor) ska stå för större delar av arbetet. Tyskland som sagt.

    Sen så ska jag länka till några intressanta artiklar om SAS-fallet:
    * TCO-tidningen: ”– Det avtal som facken har tecknat med flygbolaget SAS är unikt på svensk arbetsmarknad. Sedan 1930-talet har det varit löneökningar som har gällt år efter år, sa Medlingsinstitutets chefsjurist Kurt Eriksson till Ekot i måndags.

    – Lönesänkningar förekom främst inom 1920- och 1930-tal, därefter har man ju förhandlat om löneökningar.”
    http://www.tcotidningen.se/experter-eniga-sankta-lonerhar-vi-inte-haft-pa-mycket-lange

    *Göteborgsposten: Sacos Gunnar Wetterberg varnar för ”hästhandlarfasoner” på arbetsmarknaden
    https://web.retriever-info.com/go/?p=456960&a=37544&sa=2021605&x=32400d2cab3d8f6318e92a346fd4cfa2&d=59999920121120E5C1189FEE77D29FD287CFDE2B4020E7

  5. Lovisa skriver:

    Jag funderar på om man Den svenska välfärdsmodellen glider åt två olika håll samtidigt. På arbetsmarknaden så driver man stadigt mot den tyska modellen precis som du skriver men på den social-och familjepolitiska så blir den liberal. Den svenska regeringen propagerar stenhårt för en två försörjarmodell, båda ska arbete till skillnad från Tyskland, de är alla partier överens om, parallellt som mer välfärdsproduktion ska ske i hemmet av familjen. I takt med att dagis blir sämre förväntas barnen vara där allt kortare tid, vilket gör att någon måste då hämta dem tidigare, fritids får allt mindre resurser vilket också gör det sämre, Hälften av alla studenter får ekonomisk stöd från sina familjer. KD propagerar hårt för mer anhörigvård inom äldreomsorgen och hemtjänsten osv, det säkrs ned på personlig assistans till handikappade. Alla dessa gemensamt finansierade delar chanserar och allt mer av de ekonomiska transfereringarna sker inom familjen. Vilket i synnerhet ålägger kvinnor ett dubbelt ansvar, de ska arbeta heltid, det motionerar ju tom vänsterpartiet om, men de ska samtidigt sköta allt mer av den vård och omsorg som tidigare sköttes av stat och kommun. Den socialdemokratiska välfärdsregimen förändrade i synnerhet kvinnors roll i samhället med mer betalt lönearbete och mindre obetalt hemarbete. Nu ökar kraven på båda dessa arenor, kvinnor ska gå från hel till deltid samtidigt fixa allt mer obetalt arbete. Detta tycker jag är en iögonfallanden förändring som delvis går i linje med vad du skriver.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s