”Med vem ska man va?”

Formerna för den fackliga samordningen ändras. Lågavlönade kvinnor används som slagträ i debatten om för eller emot LO-samordningen. Men handlar turerna kring den fackliga samordningen verkligen om jämställdhetspotten?

Tre LO-fack har valt att ställa sig utanför LO-samordningen i årets avtalsrörelse. De tre förbunden (IF Metall, Livs och GS) ger här sin förklaring till beslutet. Förbunden hänvisar till att de köpt kompromisser kring jämställdhetspotten under två tidigare avtalsrörelser trots att man varit tveksam till om modellen varit rättvis. I år gick det inte längre att försvara ett upplägg som gör att industrins lågavlönade kvinnor skulle få stå tillbaka gentemot andra lågavlönade kvinnor, bara för att snittlönerna i industrin ligger över 22 400 kronor. Industrifacken kan helt enkelt inte försvara ett sådant upplägg gentemot sina medlemmar. Varje facklig företrädare bör ha stor respekt för sådana argument, oavsett om man håller med i sakfrågan eller ej.

Reaktionerna på de tre industrifackens beslut har varit starka. Mest uppmärksammat var kanske att Hans Karlsson, fd. avtalssekreterare och arbetslivsminister, avgick som medlare i protest mot industrifackens beslut. Här förklarar han sitt ställningstagande.

Alla verkar vara överens om i alla fall en sak: det är beklagligt att arbetarfacken inte kunnat enas kring en LO-samordning. Frågan är nu hur avtalsrörelsen kommer arta sig rent praktiskt. Mycket talar för att industrifacken fått trovärdiga löften från arbetsgivarna om att de i sin tur inte kommer att gå med på löneökningar som överstiger de som man efter förhandling enats om inom industrin. Just en sådan ordning har vi varit vana vid allt sedan Industriavtalet kom till 1997.

Skillnaden idag är att acceptansen från förbunden utanför industrin kraftigt har minskat, att två fackförbund hoppat av det intima samarbetet inom ramen för Facken inom industrin samt att tre industrifack ställt sig utanför LO-samordningen. Man kan alltså med fog hävda att kartan för den fackliga samordningen ritats om. Man har vänt blad, för att prata med Hans Majestät.

Sammantaget tecknar detta en bild om att de senaste veckornas utveckling handlar om mer än för eller emot en hundralapp i jämställdhetspott. Jag får en stark känsla av vi bevittnar ett skuggspel. Det som förevisas oss i debattartiklar och intervjuer är bara nästan det som verkligen händer, men inte allt.

LO-veteranen Ingemar Göransson skriver här saken. Han menar att förändringarna ska ses i ett maktpolitiskt ljus. Arbetsgivarna har valt en ny konstellation som de vill förhandla med. Den konstellationen är Facken inom industrin, inte LO/PTK. Facken inom industrin har accepterat den inviten och kopplar därför loss sig från LO-samordningen (i det sammanhanget faller frågan om jämställdhetspotten vid sidan om eller blir möjligtvis den tuva som får hela lasset att välta).

Göransson pekar vidare på vikten av att facken åtminstone håller fast vid krontalsökningen i avtalen och alltså inte går över till att enbart räkna procentuella löneökningar. Fördelarna med att också ha en krontalsökning argumenterar Thomas Gorin förtjänstfullt för här.

När man läser Facken inom industrins avtalsplattform blir det därför intressant att se om kravet på krontalsökning finns med. Vid en första anblick kan man tro att det är borta. Men när man tittar noga ser man det. Förpassat till en fotnot på sidan 17 står det: ”För IF Metall, Livs och GS anges löneökningar i kronor och procent. 3,7 procent motsvarar för en genomsnittlig industriarbetare 910 kronor i månaden.” Formuleringen i sig är inte glasklar. I alla fall inte för mig. Att den återfinns i en fotnot kanske bara är en tillfällighet. Men om man får komma med en gissning så har arbetarfacken fått slita ont gentemot tjänstmannafacken för att överhuvudtaget få med skrivningen. Tillslut  kunde de enas om att föra in den i en fotnot. Den här gången.

Turerna kring avtalsrörelsen kan alltså handla om mer än jämställdhetspotten och en (måhända på målsnöret?) räddad krontalsökning. Som jag tolkar Göranssons tes kan den senaste tidens händelseutvecklingen få stora återverkningar. Han nämner de centrala löneförhandlingarnas era och hur formerna för lönenormering avlöst varandra under åren som gått. Kanske är det vi ser nu början på något nytt.

”Med vem ska man va?”

I boken Löftet – löntagarna och makten på arbetets marknad diskuteras just den strategiska frågan. Som svar på frågan punktar författarna upp några saker bör vägas in när facken väljer med vem man ska vara.

”Arbetarna har en grundläggande intressegemenskap. Därför ska de bygga sina organisationer på klassmässig grund. Inte för att det alltid varit så – utan för att deras ställning i arbetet och situationen i samhället är lika. Det ger en grund för gemensamma värderingar och egenintresse – för solidaritet.”

Å andra sidan:

 ”Samhället har förändrats och skillnaderna mellan tjänstemän och arbetare har minskat. Nu måste alla anställda inom samma sektor i samhället samverka. Deras situation som anställda i den offentliga sektorn eller i industrin. Det ger en grund för gemensamma värderingar och egenintresse, för solidaritet.”

I en intressant artikel från  2007 går Göransson närmare in på frågan med vem man ska va. Den finns här.

Jag har svårt att se några tecken på hur en facklig organisering som inte bygger på klassmässig grund ska kunna lyckas. De gemensamma intressena som arbetare har utifrån sin ställning i produktionen och i samhället har inte minskat nämnvärt sedan industrialiseringen övergick i något annat. Samtidigt tycker jag att tjänstemanna- och arbetarfackens oförmåga att samordna sig på senare tid visar att det fortfarande är lång väg att gå innan ett intimare samarbete kan vara aktuellt. Förra avtalsrörelsens avslut förskräcker. Och tydligen kunde facken inte ens enas om att göra gemensam sak i frågan om att begära Saab i konkurs eller ej…

Om Fredrik

Jag arbetar som maskinoperatör på ett livsmedelsföretag i Göteborg. Där är jag fackligt aktiv i Livsmedelsarbetareförbundet. Vid sidan av uppdraget i fackklubben sysslar jag med facklig utbildning och folkbildning bland annat inom LO och ABF. Studerar även på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Uppvuxen i Mölndal men bor nu i Göteborg. Tycker mycket om att vandra i fjällen, följa Blåvitt och lyssnar på allt från Mark Knopfler till The Knife.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Framtid, Lönebildning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till ”Med vem ska man va?”

  1. GS skriver:

    Dina två senaste inlägg har varit intressanta !
    Tack för tipsen .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s