Om fackens avtalskrav

Idag tävlade LO och Facken inom Industrin återigen om att vara först med att säga Siffran. Siffran om vilka lönekrav facken ska ställa i avtalsrörelsen 2011/2012. Löneökningskravet från Facken inom industrin blev 3,7%, motsvarande 910 kronor i månaden för en genomsnittlig industriarbetare. LO:s krav blev 3,5% plus en jämställdhetspott. Jämställdhetspotten ska samla ihop 100 kronor per heltidsanställd och månad och tillfalla de avtalsområden som har en genomsnittförtjänst som är lägre än 22 400 kronor.

Utöver lönekravet fanns krav på tryggare anställningar, förbättringar av avtalsförsäkringarna och föräldralön.

Tyvärr lyckades förbundsledningarna inte enas om nivåerna i jämställdhetspotten. Det är såklart mycket beklagligt. Jag hade intrycket av att man nått en samsyn i frågan så sent som för en vecka sedan. Det är synd att mitt eget förbund, Livs, samt IF Metall och GS inte gick med på hela LO-samordningen. Jag tycker att kompromisserna kring årets pott och utfallen från tidigare år (pdf) visar att årets konstruktion skulle fungera. Konstruktionen skulle gynna de kvinnodominerade avtalsområdena så att de på sikt närmar sig lönenivån inom manligt dominerade avtalsområden.

Så, med en sådan här inledning, hur ska det gå? Ja, en sak är säker: inget fack har råd att misslyckas lika grovt som vi gjorde under förra avtalsrörelsen. Då lyckades vi bara få igenom knappt hälften av våra krav, jämfört med minst 80% som tidigare varit normalt. Med minskat antal medlemmar försvagas fackens förhandlingsposition. Något motsägelsefullt så stiger samtidigt kraven på att facken ska leverera för att behålla och kunna locka nya medlemmar. Nyckelordet för att lyckas är enighet. Förhandlingsgrupperna i de olika förbunden måste samordna sig och inte bryta den fackliga linjen. Förra avtalsrörelsen var även i det sammanhanget ett misslyckande. Det får inte upprepas.

En man spelar – och lär fortsätta att spela – en nyckelroll i kampen om allas våra löner och villkor. Den spelaren återfinns inte på den fackliga sidan utan hos motparten. Anders Weihe är förhandlingschef på Teknikföretagen och bland annat en av arkitekterna bakom det nya Industriavtalet. Omdömena från fackliga kamrater som på olika sätt haft med honom att göra bådar gott. Han kan förhandla. Personfrågan är av (alldeles för) stor vikt i sådana här sammanhang. Hur raffinerade förhandlingsordningar man än lyckat bygga upp så landar avgörandet tillslut i händerna på några få personer. Deras förmåga att söka lösningar påverkar oss alla. Även när det kommer till de personliga relationerna parterna emellan så var signalerna från senaste avtalsrörelsen inte så värst positiva.

Det här verkar inte bli något vidare peppande blogginlägg (och då har jag inte ens nämnt ekonomisk kris och utlöpningstider som inte går i takt mm). Men det positiva är att alla dessa punkter bör vara väl kända för våra förhandlingsdelegationer. Ansvaret vilar tungt på att de orkar stå upp, ställa krav (även på sina egna företrädare) och att söka kreativa förhandlingslösningar.

Som ledamot i vad som förmodligen är en av arbetsmarknadens minsta avtalsdelegationer räknar jag såklart med att komma till dukat bord när dom stora elefanterna dansat klart…

LO-t, LO-t1, LO-t2, SvD, SvD, DN,  DN1, DN2, GP, AB.

Om Fredrik

Jag arbetar som maskinoperatör på ett livsmedelsföretag i Göteborg. Där är jag fackligt aktiv i Livsmedelsarbetareförbundet. Vid sidan av uppdraget i fackklubben sysslar jag med facklig utbildning och folkbildning bland annat inom LO och ABF. Studerar även på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Uppvuxen i Mölndal men bor nu i Göteborg. Tycker mycket om att vandra i fjällen, följa Blåvitt och lyssnar på allt från Mark Knopfler till The Knife.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Lönebildning. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Om fackens avtalskrav

  1. Ping: ”Med vem ska man va?” | Mellan anpassning och motstånd

  2. Thomas Gorin skriver:

    Jag tror att det samordnade kravet ger mer till lågavlönade branscher än vad industriyrkandet ger till industriarbetare. Det är där skon klämmer. Trots att industrifacken kräver 0,2 % över samordningen kompenserar detta inte för krontalsyrkandet i kombination med jämställdhetspotten.

    Krontalsyrkande är en otroligt effektiv väg mot jämlikhet. Tyvärr innebär det att vissa grupper står tillbaka. Relativt alltså, i absoluta tal får man lika.

    LO ställer inte så många krav i år faktiskt. Anställningstryggheten ska skärpas genom att visstidsgränsen kortas, ändringar i försämringarna bland annat ingen karensdag vid arbetsskada. Det mesta rörde lön, lägstalöner, ersättningar mm.

    Vårt avtal går ut sista maj. Vi lyckades korta det med fyra månader och fasade därmed in oss i racet förra året.

  3. Fredrik Ståhle skriver:

    Hej,
    Jag missar säkert mycket mer än så! Avtalskraven fyller ju några A4-sidor🙂
    Jag har uppfattat det som att LO och Facken inom industrins krav kostar lika mycket, men att de fördelar olika. Jämställdhetspottens konstruktion med 100 kronor i insamling verkar som sagt innebära mera fördelning än vad vissa kunde svälja.

    Både och. Vi är en liten delegation för ett litet avtalsområde som sysselsätter drygt 600 arbetare fördelat på cirka sju företag. Den delegationen brukar kallas in efter att Livsmedelsavtalet är färdigt, då går det i regel bara att justera saker på marginalen, utöver de branschspecifika frågorna. Men visst har du en poäng, det är ju då kreativiteten verkligen prövas!

    Löper erat avtal ut nästa år också?

  4. Thomas Gorin skriver:

    Du missar en viktig del av det samordnade LO-kravet. Det är inte bara 3,5 % 100 kr utan det är återigen ett procent dock lägst krontal samt krontalsökning av ingångslönen. Krontalet är 860 kr. I kombination med jämställdhetspotten ett samordnat lönekrav om hela 960 kronor. Alltså mer än den genomsnittlige industriarbetaren. Häri ligger problemet för IF Metall och GS och det var inte konstruktionen i sig utan nivån på potten som de reserverade sig emot.

    Är er delegation liten eller är avtalsområdet det? Jag vet inte hur sent ni går åt men min upplevelse är att bordet alltid går att duka om. Det finns alltid frågor att lyfta som inte har blivit behandlade eller lösta, man kan spela med avtalslängden, lönerevisionen mm för att skapa utrymmen som tidigare inte fanns. Du vet, när ramarna är satta är det dags att ta på sig den kreativa kostymen för att bryta dem.

  5. Ping: Nu är lönekraven prissatta « Görans tankar och bagateller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s