Global fackföreningsforskning

Som bloggens mest akademiske deltagare tänkte jag idag fortsätta min rapportering från olika akademiska konferenser med forskning om fackföreningar och relaterade frågor. Min tanke är att det för folk i arbetarrörelsen kan vara intressant att höra hur diskussionerna om arbetarrörelser går inom forskningssamhället. Denna gång ska det handla om doktorandkonferensen Labor in the Global Southsom ägde rum på University of California – Los Angeles förra helgen. Med ”labor” menas på akademisk engelska såväl arbetsmarknadsfrågor som arbetarrörelser, med ”global South” menas vad som förr skulle ha kallats ”utvecklingsländerna”, eller helt enkelt, för att vara ärlig, låginkomstländer.

Tjugo unga forskare från lite här och var i världen – Kina, Egypten, Mozambique, Turkiet, Argentina med mera – presenterade sin forskning, tillsammans med två äldre forskare, professorer, som deltog för att ge sina perspektiv. Jag tänkte här gå igenom fyra av presentationerna, för att ge en idé om vad dagens fackföreningsforskare inom akademin håller på med.

Debbie Chan från organisationen Students and Scholars Against Corporate Misbehavior (SACOM) i Hong Kong var konferensens första talare. Som vi alla vet har Kina industrialiserats väldigt snabbt de senaste tjugo-trettio åren och arbetsförhållandena har varit en väldigt låg prioritet för den ytterst kapitalvänliga regimen. SACOM är en organisation som arbetar just för att förbättra arbetsförhållandena i multinationella företags produktion i Kina, och det som Chan pratade om på konferensen var företaget Foxconn, världens största elektronik-leverantör, som producerar mobiltelefoner och datorer för en stor mängd företag. Bland annat så producerar de iPhones och iPads för det välkända företaget Apple. På Foxconns enorma fabriker i södra Kina – de har hundratusentals anställda där – inträffade under 2010 en våg av missnöje bland arbetarna, som bland annat tog sig tragiskt uttryck i tjugo självmord och självmordsförsök av arbetare, som bor i gigantiska företagsbostäder på företagets område. På Foxconn finns ingen riktig fackförening, utan bara ett företagsvänligt ”gult” fack som grundades år 2007 med VD:ns sekreterare som ordförande (!). iPhone 4 tillverkas på Foxconns fabrik i staden Chengdu, och den kostar $600 varav $6 är kostnaden för själva tillverkningen på fabriken (vilket säger något om lönenivåerna), medan $360 är vinst till Apple. Eftersom den kinesiska regimen förbjuder oberoende fackföreningar så är det givetvis svårt att organisera arbetarna på Foxconn, och SACOM har därför som främsta strategi för att förbättra förhållandena där att uppmärksamma konsumenterna och sätta press på de multinationella företagen och varumärkena – som Apple – att ställa högre krav på underleverantören Foxconn på att behandla de anställda på ett mänskligt sätt. Detta påminner mycket om den så kallade ”globala rättviserörelsen” för tio år sedan, med böcker som Naomi Kleins No Logo, och är säkert en nödvändig del av arbetet för en rättvisare världsekonomi. På konferensen var ett filmteam med, och det var för att de håller på att göra en film om SACOM, och två dagar efter konferensen skulle Debbie åka till Apples högkvarter i Kalifornien för att lämna över en namninsamling för att sätta press på Apples upphandlingar från Foxconn.

Crispen Chinguno från University of Witswaterrand i Sydafrika presenterade sin forskning om hur fackförbunden i tio sydafrikanska länder jobbar med arbetare i den så kallade ”informella sektorn”. Den informella sektorn kan definieras på lite olika sätt men i regel betyder det jobb som utförs utan anställningskontrakt och utan skatt och arbetsgivaravgifter. Typiskt är till exempel gatuförsäljare, men i många länder kan också fabriker och annat vara i den informella sektorn. I Sydafrika beräknar forskarna att hela 90 procent av de som är sysselsatta, jobbar i den informella sektorn. Därför är det så klart viktigt för fackföreningsrörelsen att kunna jobba också med alla dessa arbetare, även om det också är problematiskt eftersom de inte har skrivna kontrakt (hur ska man då löneförhandla?), och så vidare. Chinguno fokuserade på facken i Zimbabwe och Sydafrika som har helt olika strategier: i Zimbabwe satsar man på att organisera informella arbetare, men i Sydafrika struntar man i det.

Heather Frambach från University of Texas – Austin presenterade en uppsats om oberoende fackföreningars försök att organisera arbetare i norra Mexiko, just vid gränsen till USA. Varför ”oberoende” kanske läsaren undrar. Anledningen är att i Mexiko så blev efter revolutionen 1910-1920 partiet PRI, Institutional Revolutionary Party, det de facto ständigt styrande partiet (fram till 1990-talet), och de fackförbund som grundades i landet var anslutna till PRI och styrda av partiet. Denna odemokratiska fackföreningstradition kallas ”charrismo”. Frambach är därför intresserad av möjligheten att grunda nya, oberoende och demokratiska fackförbund som fokuserar istället på att organisera arbetare och förbättra löner och arbetsförhållanden. Denna rörelse började på 1970-talet och tog fart i slutet av 1990-talet, med universitetslärare, metallarbetare och gruvarbetare som de starkaste nya facken. Frambach har studerat Comité Frontera de Obreros som är en kvinnoledd organisation som arbetar med arbetare i de multinationella fabriker som ligger nära USA-Mexiko-gränsen, med lågbetalda mexikanska arbetare som ofta arbetar för företag styrda från USA, och gör produkter för inte minst USA:s marknad. Hennes presentation var mycket en dialog med marxistisk teori (närmare bestämt s.k. autonom marxism) och dess teoretiska uppfattning att arbetares motstånd mot arbetet är i princip automatiskt, oavsett om det finns organisationer som fackföreningar eller ej, och att detta motstånd (marxister gillar motstånd! Inte anpassning…) går i cykler, men aldrig helt försvinner. Frambach berättade att hennes lärare – på ett offentligt universitet i Kalifornien – undervisat i denna tradition, men hon menade att hon inte hittade stöd för den teorin bland de arbetare och aktivister som hon intervjuat. Frambach menar att de inte var aktiva i ”motstånd mot arbetet”, utan snarare var stolta över att ha jobb över huvud taget, och att det ”motstånd” som de står för snarast utgår från begreppen ”demokrati” och ”värdighet”: fabriksarbetarna mobiliserar sig när de menar att deras värdighet och rättigheter som arbetare och medborgare kränks, inte i något allmänt motstånd mot själva arbetet. Som ni förstår är denna teoretiska diskussion om vad som mobiliserar och inte mobiliserar arbetare mycket akademisk, men jag tror ändå att den är intressant för arbetarrörelsen i stort, eftersom den handlar om en grundläggande fråga: vad organiserar vi oss för? Och : vilka är de kortsiktiga målen och vilka är de långsiktiga målen?

Manuel Rosaldo från University of California – Berkeley presenterade sin forskning om sopsamlares organisationer i Brasilien och Colombia. Sopsamlare kan tyckas vara ett perifert yrke men faktum är att i fattiga länders större städer är detta ett stort yrke: det finns småpengar att tjäna på att samla in skräp och återvinna och försöka sälja vad som säljas kan, så i till exempel Brasilien och Colombia är det tämligen utbrett. Vad Rosaldo är intresserad av är dock inte arbetet i sig utan sopsamlarnas organisationer: i Brasilien är organisationen uttalat socialistisk och ser sig som en del av en vidare rättviserörelse tillsammans med fackföreningarna, politiska partier och annat, men i Colombia är sopsamlarnas organisation tvärtom en organisation för ”entreprenörer” och ”företagsamhet”, utan politisk agenda och vidare allianser. Vad Rosaldo vill besvara med sin forskning är därför varför en yrkesgrupp med så liknande jobb i två länder, kan ha så fullständigt olika organisationer i de två länderna. Hans svar är att de växt fram under två helt olika omständigheter: i Colombia en högerdiktatur med våldsam repression mot fackföreningar och socialister, men i Brasilien en spirande arbetarrörelse med fackföreningar och ett socialdemokratiskt parti vid makten. I Colombia, menar Rosaldo, skulle det helt enkelt vara för farligt för sopsamlarna att organisera sig i en socialistisk organisation, och för att kunna nå framgång med de givna politiska förutsättningarna har de gett sin organisation och aktivitet ramverket ”entreprenörskap”.

Detta var fyra nedslag i den samtida forskningen om fackföreningar och arbetarrörelser. Som LO-tidningen konstaterar så är läget svårt för facket i många länder, men det finns också lovande tecken, som den ökade aktivismen i Kina, och kanske framför allt spridningen av demokrati de senaste trettio åren som öppnar fältet på ett annat sätt än tidigare för fackligt arbete, även under svåra förhållanden.

I arbetarrörelsen är internationell solidaritet ett av de viktigaste inslagen, och jag tycker att den tyska socialdemokraten Franziska Drohsel förtydligar den hållningen bra när hon säger att ”gränserna löper inte mellan folken, utan mellan ovan och nedan”. Men de fyra exemplen ovan visar hur olika klassgränserna är formade i olika länder, och vilka brokiga koalitioner som därför behöver byggas för att göra progressiv politik.

Advertisements

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Framtid, Internationellt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s