Den svenska modellen

… är ett begrepp som används flitigt i den politiska debatten. Kanske framförallt när villkoren på arbetsmarknaden behandlas. Tyvärr har begreppet för länge sedan tappat sin sprängkraft. Var och en verkar kunna fylla begreppet med precis det han eller hon önskar. Det är såklart väldigt praktiskt i den politiska retoriken (behovet av slagträn är ju omättligt på den arenan). Men frågan är hur bra det är för formandet av de framtida arbetsmarknadsrelationerna? Om ingen längre menar samma sak med begreppet, hur ska vi kunna enas om vettiga lösningar. För politikens del spelar det kanske mindre roll. Men för fackföreningarna är det av stor vikt att kunna nå hela vägen fram till sin motpart. Därför kan det finnas en vits med att vi fackliga hyfsar språket när det kommer till begreppet den svenska modellen. Om inte annat – bara för att veta vad vi själva menar.

Den svenska modellen kan både avse upplägget för arbetsmarknaden och välfärden, eller båda två samtidigt. I vissa sammanhang hör man till och med definitioner som menar att saker som på något sätt kan betecknas som ”svenskt” faller under den svenska modellen. Nedan följer de definitioner av begreppet den svenska modellen som jag stött på.

Den snäva definitionen av begreppet rör endast arbetsmarknadsrelationerna och kan sammanfattas i följande tre punkter:

  • Hög organisationsgrad och centraliserad lönebildning.
  • Samförståndsanda mellan parterna, bland annat genom att ta samhällsekonomiska hänsyn (både vad gäller ekonomiskt utrymme för löneökningar och att undvika konflikter).
  • Parterna sköter lönebildningen utan statlig inblandning

Den något bredare definitionen handlar om den Rehn/Meidnerska modellen för att hålla nere arbetslöshet och inflation. Den modellen bestod i huvudsak av tre delar:

  • solidarisk lönepolitik, eller lika lön för lika arbete. Genom att parterna tecknade branschvisa rikstäckande kollektivavtal som reglerade minimivillkor. Villkoren skulle slå ut olönsamma företag och driva på strukturomvandlingen mot mer högproduktiva jobb.
  • staten skulle verka för låg inflation genom att föra en återhållsam ekonomisk politik. Mer precist – en stram finanspolitik dvs. hålla nere de offentliga utgifterna eller höja skatterna.
  • en aktiv arbetsmarknadspolitik riktad mot de som var eller riskerade att bli arbetslösa pga. företagsnedläggningar. Arbetsmarknadspolitiken skulle genom utbildningar, flytthjälp och jobbannonsering rädda de människor som blivit arbetslösa och samtidigt föres de företag som sökte folk med arbetskraft.

Lägger man till välfärdsmodellen i begreppet ”den svenska modellen” brukar man mena att välfärden är generell och ger standardtrygghet (genom bl.a. inkomstbortfallsprincipen). Systemet består av transfereringssystemen, såsom a-kassa, sjukförsäkring, socialhjälp, barnbidrag, pension samt av de offentliga tjänsterna (vård, skola och omsorg). Finansiering och omfördelning sker genom progressiva skatter, utefter bärkraftsprincipen, och genom att man måste kvalificera sig för ersättning genom att uppfylla arbetsvillkor. Hela modellen vilar på det stora riskspridande som en generell offentlig välfärd innebär. Just det stora riskspridandet är centralt. När risken sprids ut på hela befolkningen garanteras stabilitet och hållbarhet. Till skillnad från privata eller frivilliga välfärdsalternativ som antingen stänger ut högriskpersoner eller går under på grund av att de är för små för att kunna sprida risk.

När Olof Palme i ett tal 1980 ger sig på att definiera den svenska modellen så landar han i tre punkter där den sista är ny jämfört med ovan. Palme ger oss dessa tre, som han säger, grundläggande förutsättningar för den svenska modellen:

  • en samhällsutveckling för utjämning och social rättvisa.
  • samförståndspolitik med breda politiska överenskommelser.
  • att de stora folkrörelseorganisationerna är med och formar politiken och samhällsutvecklingen i stort.


Om Fredrik

Jag arbetar som maskinoperatör på ett livsmedelsföretag i Göteborg. Där är jag fackligt aktiv i Livsmedelsarbetareförbundet. Vid sidan av uppdraget i fackklubben sysslar jag med facklig utbildning och folkbildning bland annat inom LO och ABF. Studerar även på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Uppvuxen i Mölndal men bor nu i Göteborg. Tycker mycket om att vandra i fjällen, följa Blåvitt och lyssnar på allt från Mark Knopfler till The Knife.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Välfärd. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s