Fotbollens sista proletärer

Det var fredag kväll och vi stod på Järntorget. Jag och en kamrat från Livs hade just varit på partimöte. Ett plus ett är två. Alltså gick vi och drack öl på gamla Tullen. (Det här är inte platsen för att lägga ut texten om hur mycket sämre det stället har blivit sedan de bytte ägare för några år sedan. Men sämre är det, helt klart. Pubarnas McDonalds stavas numera Bishop Arms.)

Efter att ha armbågat oss fram till de enda lediga platserna inne på puben fann vi oss en ganska snart i en politisk diskussion med några herrar mittemot oss. Segregationen, klassklyftorna, utsorteringen i skolan. Göteborg är en splittrad stad. Det är tveksamt om man ens kan tala om en stad. Levnadsförhållandena skiljer sig så kraftigt åt att man ibland undrar om vi ens lever i samma land. Herrarna mittemot verkade dela vår bild. Förbrödringen var total.

Politiska samtal på krogen hamnar lätt i ett utav två fack. Antingen fullständig enighet eller total oenighet. Nyanser gör sig liksom inte så bra i den brötiga krogmiljön.

Hur nyanserad filmen Fotbollens sista proletärer egentligen är vet inte jag (ja, jag vet att det var en tveksam övergång). Men för oss som är fotbollsintresserade och står till vänster i politiken spelar det mindre roll i det här fallet. Filmen hade premiär i fredags och har mötts av idel lovord. Filmen för samman den svenska modellens strävan för solidaritet, allas lika värde och sammanhållning med de ideal som bar fram Blåvitt till storsegrar på 80-talet. Ideal som ”en för alla, alla för en” (även utanför planen) gjorde att ett lag med vanliga knegare kunde slå storklubbarnas proffs. Gång på gång! Det omöjliga var möjligt, trots att ”experterna” dömde ut dem. Precis på samma sätt har den svenska modellen för  arbetsmarknaden och välfärden dömts ut. Och ändå gick det. På något konstigt sätt lyckades den svenska modellen att förena löntagarnas berättigade krav på trygghet med näringslivets strävan efter vinster. På något sätt lyckades IFK Göteborg visa att det går att bygga en förening som är något mer än fotbollslaget.

Den där pubkvällen för snart två år sedan på gamla Tullen har etsat sig fast. Skälet är uppenbart. Jag var till slut tvungen att fråga en av herrarna mittemot oss:

– Är du Ruben Svensson?

– Ja.

Om Fredrik

Jag arbetar som maskinoperatör på ett livsmedelsföretag i Göteborg. Där är jag fackligt aktiv i Livsmedelsarbetareförbundet. Vid sidan av uppdraget i fackklubben sysslar jag med facklig utbildning och folkbildning bland annat inom LO och ABF. Studerar även på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Uppvuxen i Mölndal men bor nu i Göteborg. Tycker mycket om att vandra i fjällen, följa Blåvitt och lyssnar på allt från Mark Knopfler till The Knife.
Det här inlägget postades i Kultur. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s