Rapporter från USA:s arbetsrättsliga front

så här kan ett lunchseminarium med gratismacka se ut på UCLA Law School

I förra veckan pallrade jag mig upp till juridiska fakulteten på University of California – Los Angeles för att gå på ett arbetsrättsseminarium, ”Defending the American Dream: Government Enforecement of Workplace Rights in an Age of Income Inequality”.  Seminariet leddes av professor Noah Zatz och deltagarna var Andrew Elmore från den arbetsrättsliga byrån på delstaten New Yorks juridiska kontor, Julia Figueira-McDonough från Los Angeles stads juridiska kontor, och professor David Weil från Boston University.

Figueira-McDonough började med att konstatera att vi närmar oss 100-årsdagen av en av USA:s värsta arbetsplatsolyckor någonsin, Triangle Shirtwaist-fabriksbranden i New York City 25 mars 1911. Det var en textilfabrik där framför allt unga invandrarkvinnor arbetade och där cheferna hade låst in arbetarna, så när huset började brinna dömdes de alla till döden – 146 arbetare dog, av branden eller av att de hoppade ut ur fönstren för att komma undan branden. Denna horribla brand står därefter i USA som symbol för den tidens mest brutala kapitalism. Figueira-McDonough konstaterade att helst ville man att sådana arbetsförhålladen var historia vid det här laget, men i hennes arbete ser hon också idag hur sweatshops finns kvar i Los Angeles, och hur det också idag ofta är invandrare (ofta från Mexiko i Los Angeles fall) som arbetar på ställena med de riktigt usla förhållandena och våldsamma cheferna. Hon berättade om två exempel på fall som hennes kontor drivit, det ena en biltvätt och det andra en fabrik.

Elmore fortsatte och började med att smickra publiken med att säga att Los Angeles var ett lämpligt ställe för denna diskussion: i Los Angeles finns en ”vibrant environment” med aktiva labor centers, kämpande fackföreningar med mera. Han berättade om arbetet på den arbetsrättsliga byrån på New Yorks juridiska kontor, och vilken makt de har att driva fall – arbetsrätt regleras i USA ofta på delstatsnivå, så det kan skilja sig åt från till exempel New York och Kalifornien.

David Weils inlägg handlade om arbetsplatsinspektion och betydelsen av att de myndigheter som är ansvariga för detta har tillräckligt mycket resurser för att kunna göra strategiska inspektioner och kampanjer gentemot en hel bransch, så att man inte bara är begränsad till utryckningar till de arbetsplatser där ett klagomål om arbetsförhållandena inlämnats till myndigheten. Weil visade statistik på att de branscher varifrån flest klagomål kommer in, inte nödvändigtvis är samma branscher som experterna vet har störst problem med arbetsförhållandena. I vissa branscher kan de anställda helt enkelt vara mer benägna att lämna in klagomål än vad man är i andra branscher. Därför, hävdade Weil, måste myndigheterna kunna göra strategiska inspektioner. Han berättade att Obamaadministrationen under sitt första år ökade de federala anslagen till arbetsplatsinspektion med 33 procent – detta är nog en typisk höger-vänster-fråga i USA.

Efteråt var det diskussion och frågor. En fråga handlade om hur myndigheterna kan hantera dåliga arbetsplatsförhållanden i uppsplittrade entreprenader, som ett bygge där huvudentreprenören tar in en mängd övriga företag. Det kan bli extra komplicerat när bemanningsföretag används. Nästa fråga handlade om hur man kan arbeta arbetsrättsligt med personer som i praktiken är anställda men som klassificeras – pressas till att klassificera sig så – som egenföretagare, vad man på svenska kan kalla ”falska f-skattare”. Intressant nog så tog frågeställaren, från organisationen Los Angeles Alliance for a New Economy, lastbilschaufförer i Los Angeles hamn som exempel – vid Los Angeles enorma hamn arbetar tusentals lastbilschaufförer, och trots att de arbetar på uppdrag av hamnen så klassas de som egenföretagare, så att de inte ska få betalt och arbetstid efter kollektivavtal.

Det är intressant att se att båda dessa frågor har exakta motsvarigheter i Sverige i utmaningar för den svenska fackföreningsrörelsen. Också i Sverige pågår en diskussion om huvudentreprenörens ansvar när underleverantörer fuskar med arbetsrätten, och också i Sverige finns problemet med företag som tvingar de anställda att klassa sig som egenföretagare, så att de ska få mindre betalt och färre rättigheter. Till exempel Göteborgs hamn arbetar Transport för att anställda ska erkännas som anställda. Men sättet som man kan arbeta med frågorna är annorlunda i USA. I USA är bara 6,9 procent av de anställda i privat sektor med i facket, så det finns inget liknande det relativt finmaskiga nät av skyddsombud och andra som kan slå larm om något går fel, som finns på svenska arbetsplatser. Liksom på många andra håll i samhället – vi som är fans av Seinfeld tänker kanske på Kramers stämning mot ett café för att de serverar varmt kaffe – så tror jag att också med arbetsförhållanden och arbetet kring dem är USA mer ”juristifierat” än vad Sverige är. Jurister spelar en större roll, helt enkelt.

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s