Är socialdemokratin gammelmodig?

P1-programmet OBS har just nu en serie om socialdemokratins läge, med korta inlägg av en mängd journalister och debattörer, från både höger och vänster. De senaste dagarna har både högermannen Per Gudmundson från Svenska Dagbladets ledarsida och liberalen Karin Olsson, kulturredaktör på Expressen, granskat socialdemokratin utifrån ett slags historiskt perspektiv.

De båda tar socialdemokratins sociala bas som utgångspunkt, och hävdar att ”förr var det arbetare, men nu är arbetarna borta”. Således skulle socialdemokratin inte ha mycket till existensberättigande längre – och det är ju förstås en slutsats som personer som är ideologiskt, partipolitiskt och försörjningsmässigt motsatta socialdemokratin gärna vill dra.

Olsson diskuterar också SAP:s strategifrågor (gå till vänster?) idag och Moderaternas förhållande till svensk statsindividualism, men de diskussionerna ska jag lämna därhän för att istället fokusera på tankegången om att socialdemokratin är förlegad på grund av att dess sociala bas förändrats. Jag ska diskutera Gudmundsons och Olssons argument var för sig – de har olika perspektiv, även om båda hävdar att socialdemokratin förlorat i styrka – och därefter gå vidare med en friare diskussion om perspektiv på socialdemokratin som klassorganisering och som samhällsmodell.

För att förtydliga Gudmundson och Olssons tankegångar, vill jag börja med ett citat från vardera text.

Per Gudmundson:

”I Billy Wilders Sunset Boulevard, från 1950, sitter den åldrade stumfilmsstjärnan Norma Desmond, spelad av Gloria Swanson, och väntar på erbjudanden om nya roller. Hon begriper inte att hennes tid är över. I egna ögon är hon fortfarande stor – det är filmerna som har blivit små.

Där är socialdemokratin idag. Tjänstefolket gör allt för att hålla illusionen vid liv, enstaka skribenter kan till och med köpas för att putsa på manus till den stora comebacken, men alla vet att historien har sin gång.

På två decennier har socialdemokratin gått från ett 45-procents- till ett 25-procentsparti. Det finns ingen naturlag som säger att socialdemokratin ska komma tillbaka. Tvärtom. 1800-talets dominerande politiska parti hette Lantmannapartiet. Vem kommer ihåg det idag?

Socialismen uppstod ur industrialismens konflikt mellan arbete och kapital. Arbetskraften organiserade sig i ett motsatsförhållande till fabrikernas ägare för att förhindra utsugning. Denna konfliktlinje är idag upplöst. De som förr var medellösa arbetare är nu ägare, inte enbart genom sina pensionsfonder, utan ofta även direkt, som aktieägare. Vem suger ut vem i ett sådant förhållande? Och i informationsålderns industrier, med kunskapsintensiv tjänsteproduktion, behöver arbetarna inte längre sträva efter att ta över produktionsmedlen – de sitter i arbetarens hjärna.”

Karin Olsson:

”det var länge sedan som Socialdemokraterna krängde av sig arbetaroverallen. Redan på 60-talet började de istället för arbetare att tala om ”löntagare” för att fånga upp de allt fler småborgliga tjänstemän som levde gott i egnahemsvillan. I dag är det fler tjänstemän än någonsin som lever gott och flott. Och de röstar på Moderaterna.”

Gudmundsons argument, inklusive icke uttalade antaganden, är alltså i grund och botten:

  • partier, eller åtminstone SAP, är uppbyggda som företrädare för intressegrupper (samhällsklasser); SAP för arbetarklassen
  • klassmotsättningen mellan kapitalist och arbetare är idag upplöst, av två orsaker. Ett, arbetarna äger idag också de aktier och fonder vilket gör dem delaktiga i kapitalet och kapitalets intressen. Två, en viktig del av ”kapitalet” idag är det så kallade ”humankapitalet”, som är de kunskaper och färdigheter som arbetarna/de anställda besitter. Den typen av kapital kan individen själv skaffa sig och på så sätt bli ”humankapitalist”.

Olssons argument är:

  • Socialdemokraterna var ett i det gamla patriarkalisk-kapitalistiska samhället ett parti för arbetare. Men redan i mitten av 1900-talet uppluckrades de klassförhållandena; de anställda blev välmående och SAP fick anpassa sig och börja prata om ”löntagare”. Men löntagarna blev mer och mer välmående och därmed ocksåautomatiskt mer höger, och SAP kan inte gå i takt med väljarbasen högerut; ”I dag är det fler tjänstemän än någonsin som lever gott och flott. Och de röstar på Moderaterna.”

Olsson: ”the affluent worker”

Olssons argument är ett återupptagande av diskussionen inom sociologi i början av 1960-talet om ”the affluent worker”, ”den välbärgade arbetaren”, och ”förborgerligandet” av arbetarklassen i de rika länderna [1]. En teori då var att när arbetarklassen får det bättre ställt materiellt sett så minskar deras klassmedvetande, klassmotsättningarna mjukas upp, och fler arbetare börjar rösta på borgerliga partier, som tidigare ju företrädit arbetarklassens klassmotståndare, borgarklassen. Konstaterandet att ”I dag är det fler tjänstemän än någonsin som lever gott och flott. Och de röstar på Moderaterna”, skulle lika gärna ha skrivits av en liberal år 1963. Och då kan man ju konstatera: om påståendet att ”nu har arbetarna blivit så välbärgade så att de inte längre vill rösta socialdemokratiskt”, har florerat i femtio år, innebär inte det att man måste ifrågasätta exaktheten i påståendet? Om liberaler har sagt det 1961, 1971, 1981, 1991, 2001 och 2011 och alla år däremellan och tidigare haft fel, varför skulle de ha rätt idag? Överdriver de inte förhållandet mellan stigande reallöner och sjunkande stöd för Socialdemokraterna?

Men, förstås: bara för att folk har påstått det förr och socialdemokratiska partier därefter ändå vunnit val, så betyder ju inte det att påståendet inte kan stämma idag. Det finns förstås saker som faktiskt är annorlunda idag, och som ger visst stöd för Olssons tes. SAP har förlorat två val i rad och Moderaterna är uppe och sniffar på att bli större i väljarkåren än vad S är.

Och det har de senaste åren inte bara skett en kvantitativ förändring, inte bara en gradförändring, utan också en kvalitativ förändring, en artförändring vad gäller den sociala basen för SAP. Den förändringen är att TCO och SACO:s förbund numera har fler medlemmar än vad LO-förbunden har. Det ser vi i diagrammet [2]:  Vi ser att år 1950 så var LO mer än fyra gånger så stort som TCO och SACO tillsammans. Givetvis var LO då en riktigt tung maktspelare. Därefter har dock TCO och SACO successivt vuxit relativt till LO, och 2006 så var de för första gången större ihop än vad LO var. Med tanke på LO:s viktiga ställning i svensk politik så är det klart att denna förskjutning spelar roll; det handlar inte bara om att antalet medelklassmänniskor med benägenhet att rösta borgerligt ökar, utan också om att arbetarrörelsens maktresurser försvagas när LO inte längre är en dominant organisation på arbetsmarknaden.

Till detta faktum kommer så klart det icke-organisatoriska faktumet att ja, antalet medelklassmänniskor (i konventionell bemärkelse) har ökat i Sverige. Andelen universitetsutbildade i arbetskraften har ökat, till exempel. Bara från 1997 till 2008 så ökade andelen 25-64-åringar med högskoleutbildning från 12 till 22 procent [3]. Betyder detta då att Socialdemokraterna – för S har ju varit drivande i att bygga ut högskolan – utbildar bort sin egen väljarbas? Det vete tusan. Man skulle ju kunna kolla i olika rika länder hur stor andel som utbildar sig på högskolan – det varierar ganska mycket – och om det finns något samband med hur många som röstar borgerligt, och jag skulle bli förvånad om sambandet finns. Men i Sverige idag har vi ju en mycket vanlig diskussion om ”medelklassen”, gärna ”i storstäderna”, som dricker latte och röstar MP/FP/”nya Moderaterna”. Frågan är hur mycket detta är en mediahype och hur mycket som är ett reellt fenomen? (Om storstäderna, medelklassen och S, se dock Anders Nilssons lysande rapport för S i Malmö, Göteborg och Stockholm från 2009 [4].)

Det finns också en förändring av själva medelklassen. Inkomstfördelningen i landet har blivit mer ojämlik, vilket ökar avståndet mellan olika sociala grupper och därmed – är det rimligt att anta – ökar också avstånden i materiella intressen, vilket borde få också politiskt genomslag. Att Sverige sedan 1991 haft massarbetslöshet har också gett spelrum för insider-outsider-politik, att som politiker utmåla personer som får ersättning från socialförsäkringarna som ”snyltare” som måste få det sämre för att piskas in i arbete [5]. En politik som ställer ”hederliga arbetare” mot ”snyltare” får förstås helt andra fördelningspolitiska konsekvenser än en politik som ställer ”arbetarklassen” mot ”kapitalet”. Som den nuvarande Reinfeldtregeringens politik är ett exempel på, så syftar nedskärningar i a-kassans ersättningsnivåer, åtstramningar i kvalifikationsregler, försvagningar av facket med mera till att öka löneskillnaderna och skapa fler låglönejobb. Vilket förstås ytterligare skulle öka skillnaderna i inkomst och arbetsförhållanden och med det skillnader i (kortsiktiga) materiella intressen.

På det hela taget skulle jag vilja utvärdera Olssons tes så här: det är en gammal tes och har blivit motbevisad förr (socialdemokratiska partier har vunnit val gång på gång efter att debatten om affluent workers började på 50-talet). Men samtidigt finns det tecken på att den är mer giltig i Sverige idag. Men, å andra sidan: i dagens svenska debattklimat, med en hype kring en konstellation av att Solsidan skulle uttrycka kärnan av dagens Sverige (som om man kunde dra slutsatser om ett land utifrån en enda tv-serie), och att Reinfeldt är en ovanligt populär borgerlig politiker, så tror jag att det är lätt att dra för stora växlar om Sverige på lång sikt utifrån vad som händer på kort sikt. Vi må ha en medelklass-craze just nu, men frågan är hur mycket debatten har med verkligheten utanför debatten att göra.

Gudmundson: klassmotsättningarna har försvunnit

Per Gudmundsons tes om socialdemokratin har – i hans text för OBS – inte så mycket med förborgerligandet av arbetaren (livsstil, inkomster) att göra, som med klassmotsättningar och deras påstådda borttynande. Han anger två skäl till att klassmotsättningarna. Ett, arbetarna är delägare i kapitalet. Två, arbetarna har en stor del av kapitalet ”i sina hjärnor”, alltså sina kunskaper, alltså det så kallade humankapitalet.

Låt oss börja med det första påståendet. Gudmundson skriver att

”De som förr var medellösa arbetare är nu ägare, inte enbart genom sina pensionsfonder, utan ofta även direkt, som aktieägare. Vem suger ut vem i ett sådant förhållande?”

I Sverige år 2007 ägde den mest välbärgade procenten av befolkningen 77 procent av alla privatägda börsnoterade aktier [6]. 99 procent av de privatägda börsnoterade aktierna i Sverige ägs av de tio procent som äger mest. Så ägandet av privatägda aktier är extremt ojämnt fördelat, tvärtom vad Gudmundson antyder. MEN: pensionsfonderna finns ju. Aktierna på Stockholmsbörsen ägs enligt LO-Tidningen till 80-85 procent av institutionella ägare, som fondförvaltare, och inte av privatpersoner [7]. Frågan är hur mycket gemene mans materiella intressen påverkas av det. Varje person med pensionssparande i fonder vill antagligen ha maximal avkastning på dem, även om avkastningen kan gynnas av nedläggningar av arbetsplatser osv, vilket kan strida mot samma persons materiella klassintresse. Så Gudmundsons fråga ”Vem suger ut vem i ett sådant förhållande är legitim?”, även om jag inte håller med honom om hur stor betydelse den har: han hävdar att pensionsägandet helt upphäver klassmotsättningarna i dagens samhälle, vilket jag tycker är befängt. Säg – hypotetiskt – att en anställds livsinkomster till 70 procent beror på jobbet, 20 procent på studiemedel, bostadsbidrag, a-kassa osv och 10 procent på hur det går med pensionssparandet. Skulle de 10 procenten då upphäva allt det andra? Det framstår för mig som en långsökt slutsats. Sen skulle jag vilja gå vidare med att påpeka att arbetarörelsen inte handlar endast om en binär syn på ägande – antingen så äger man till 100% eller till 0 %; utan idag kan man knappast säga att den svenska arbetarrörelsen står för något slags socialiseringslinje. Vad man däremot står för – parti och fack – är regleringar som syftar till att jämna ut maktförhållandet mellan anställd och arbetsgivare (eller arbetsköpare): arbetsrätten, facklig anslutning. Oavsett om den verksamhet man arbetar för ägs av olika institutionella ägare, av en tjock man i hög hatt som spatserar med käpp nerför Strandvägen i Stockholm, eller av den offentliga sektorn, så gör LAS, FML, MBL och så vidare en skillnad i anställningsförhållandet. Detsamma gäller för om det finns fackföreningar i branschen eller inte. Men anställningsförhållandet är något som Gudmundson helt bortser ifrån i sin text.

Sociologen Duncan Gallie är expert på jobbs ”kvalitet” i rika länder. Med kvalitet menas alltså sådant som huruvida man har kontroll över sitt arbete, om man kan välja takten på arbetet, om man ta rast när man behöver, om man har något inflytande över arbetets organisation, och så vidare. Saker som folk gärna vill ha på jobbet. I en studie från 2007 visar han [8] att det finns en stark relation mellan facklig anslutningsgrad och kvalitet på jobben: i länder med starkare fack säger fler anställda att deras jobb har de nämnda kvaliteterna. För en vittspridd facklig organisering innebär ju ett utjämnande av maktförhållandena på arbetsmarknaderna och arbetsplatserna, och skapar en extra instans av inflytande på hur saker och ting ska vara organiserade. Den nuvarande borgarregeringens politik, som syftar till att försvaga facket för att omfördela makt uppåt i klasstrukturen, kommer på sikt givetvis påverka också kvaliteten på jobb i Sverige: fler människor kommer vara missnöjda med sina jobb, men deras möjligheter att påverka kommer vara mindre, så det kommer att bli svårt att förändra. De anglosaxiska länderna, som har svagast fack om man jämför de europeiska länderna och USA, har högst andel missnöjda anställda [9].

Så Per Gudmundson kan ju låtsas om att arbetarrörelsen är irrelevant för att någon procent av arbetares livinkomster påverkas av att de har ägandeintressen, men jag ser Gudmundsons text snarare som en våldsam – om än för en SvD-ledarskribent överraskande fyndig – överdrift.

Låt oss gå vidare till Gudmundsons andra påstående – att i och med att ”i informationsålderns industrier, med kunskapsintensiv tjänsteproduktion, behöver arbetarna inte längre sträva efter att ta över produktionsmedlen – de sitter i arbetarens hjärna.” En uppenbar rättelse är att det knappast är så att fysiskt kapital är onödigt idag. Visst är de anställdas kunskaper viktiga i dagens ekonomi, inget snack om saken, men byggnader, maskiner, elektronik och så vidare spelar roll det med. Vidare så gäller den förra invändningen, att Gudmundson bortser från den inneboende motsättningen i anställningsförhållandet [10], också mot detta påstående – också ”kunskapsindustrins” anställda är, just det, anställda. (Och nej, anekdoter om att Google ger de anställda 20 procent av arbetstiden till fri aktivitet omkullkastar inte dessa fakta – om än ett viktigt företag, är Google dock bara ett av väldigt många företag i den stora amerikanska ekonomin.)

Två perspektiv på socialdemokratin

Jag tänker mig att man kan se på socialdemokratin politisk-teoretiskt på två olika sätt, som motsvarar att socialdemokratin också fyller två funktioner.

Ett, socialdemokratin som uttryck för materiella intressen. Arbetarrörelsen, med betoningen på arbetare: en rörelse av och för en samhällsklass. Inom politisk ekonomi använder man ofta modeller av samhället med sådana antaganden. Vi har en arbetarklass som tjänar på och vill ha låg arbetslöshet och de företräds av vänsterpartier, vi har en överklass som tjänar på och vill ha låg inflation och de företräds av högerpartier [11]. Eller, vi har en överklass som tjänar på kapitalismen och vi har en arbetarklass som tjänar på socialiseringar, om ekonomin kan drivas utan privat ägande [12]. Och så vidare.

Två, socialdemokratin som samhällsmodell, som anordning av institutioner, som win-win-lösningar. Som social ingenjörskonst helt enkelt. Boken Jämlikhetsanden fick häromåret stor uppmärksamhet för sitt påvisande av samband mellan jämlikhet i samhället och andra önskvärda utfall. I den jämförande välfärdsstatslitteraturen så finns det en massa liknande påpekanden om bra utfall i de så kallade socialdemokratiska välfärdsstaterna, det vill säga de nordiska länderna: mindre fattigdom, mindre utslagning, och så vidare än i andra rika länder. Ett känt exempel är sociologen André Sapir som ledde en studie för EU-kommissionen om europeiska modeller, och som hävdade i slutsatserna där att den anglosaxiska liberala modellen är ekonomiskt effektiv men socialt orättvis, att den kontinentala kristdemokratiska modellen varken är effektiv eller rättvis, och att den socialdemokratiska modellen är den enda som är både effektiv och rättvis [13].

Gudmundson och Olsson hävdar att socialdemokratins tid är över på grund av ett försvagande av den första funktionen. Jag skulle vilja hävda mot dem att de missat den andra funktionen, och överskattat förändringarna i den första. Och därför får fel i sina slutsatser om socialdemokratins framtid: det är givetvis sant att socialdemokratin är försvagad idag, men det betyder inte att historien tagit slut. I den här texten har jag bara tagit upp strukturella faktorer och annat – partiledarens karisma, ledarsidornas debatter osv – spelar så klart också roll. Om man kollar på de faktorerna så ser man saker på ett annat sätt och det behövs också, men nu när den här ”Sverige är medelklass med platt-TV som älskar Landsfader Reinfeldt”-tankegången flödar överallt i debatterna så ville jag lyfta ett annat perspektiv.

Referenser

[1] För ett klassiskt exempel, se John H. Goldthorpe, David Lockwood, Frank Bechhofer & Jennifer Platt, ”The Affluent Worker and the Thesis of Embourgeoisement: Some Preliminary Research Findings”, Sociology nr 1 1967.

[2] Medlemsstatistiken för 1950-2000 kommer från Miriam Golden, Peter Lange och Michael Wallerstein. Statistiken för senare år kommer från verksamhetsberättelser på LO, TCO och SACO:s hemsidor.

[3] SCB, Utbildningsstatistisk årsbok 2010 s 15.

[4] Anders Nilssons Storstadsrapport (pdf).

[5] Michael Baggesen Klitgaard, ”Why Are They Doing It? Social Democracy and Market-Oriented Reforms”, West European Politics januari 2007

[6] SCB, http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____195795.aspx. Se också: http://ekonomistas.se/2009/10/23/de-rikas-aterkomst/

[7] Peeter-Jaan Kask, ”Kapitalisterna – det är vi”, LO-Tidningen, 3 december

[8] Duncan Gallie, “Production Regimes and the Quality of Employment in Europe”, Annual Review of Sociology 2007. Se också Christopher Erickson och Daniel J.B. Mitchell, “Monopsony as a Metaphor for the Emerging Post-Union Labour Market”, International Labor Review 2007. Jfr: ”We examine labor organization as a determinant of cross-national variation in life satisfaction across a sample of advanced industrial polities. Our findings strongly suggest that unions increase the life satisfaction of citizens, and that that this effect holds for non-union members as well. Moreover, we also find that labor organization has the strongest impact on the subjective well-being of citizens with lower incomes.” Citerat ur Patrick Flavin, Alexander C. Pacek & Benjamin Radcliff, ”Labor Unions and Life Satisfaction: Evidence from New Data”, Social Indicators Research, 2010.

[9] Janine Leschke & Andrew Watt, “Job Quality in Europe”, ETUI-REHS Working Paper, 2008:07

[10] För en förklaring av denna motsättning utifrån antaganden om rationella individer, se Colin Crouch, Trade Unions: The Logic of Collective Action (Fontana, 1982).

[11] Douglas Hibbs, ”Political Parties and Macroeconomic Policy”, American Political Science Review 1977

[12] Adam Przeworski. Han pratar om det i denna intervju, s 7-9, utifrån boken Paper Stones: A History of Electoral Socialism (University of Chicago Press, 1986).

[13] André Sapir, ”Globalization and the Reform of European Social Models”, Journal of Common Market Studies nr 2 2006.

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Ideologi, Partipolitik. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Är socialdemokratin gammelmodig?

  1. Ping: Socialdemokrater: ”Vi behövs visst ju!” « Ledarredaktionens blogg

  2. Gudrun Ryman skriver:

    tack!🙂

  3. Gudrun Ryman skriver:

    Jag fick just det här meningslösa svaret från WordPress, ”no-reply:
    ”Hej! Kul att du vill prenumerera på våran blog. Se info från WordPress nedan.”
    Alltså, en gång till:
    jag prenumererar redan på era blogg-inlägg. Ibland, ganska ofta, vill jag dela med mig av dem till andra, t ex via Facebook. Jag skulle önska att ni hade en Facebook-knapp på er bloggsida, så det blev mindre krångligt att göra det.
    (och kanske också ytterligare en kontakt-möjlighet på sidan, förutom kommentar-funktionen? )

    • Fredrik Ståhle skriver:

      Hej Gudrun,
      Så roligt att du vill dela med dig av det som skrivs här! Nu har jag lagt till delning för Facebook och Twitter. Hoppas att det fungerar. När det gäller ytterligare möjligheter till kontakt så ska jag framföra det till dom andra skribenterna, så får dom bestämma hur ”kontaktbara” dom vill vara.
      Tack för tipsen!

  4. Gudrun Ryman skriver:

    hej kära bloggare!
    Jag vill ganska ofta dela med mig av era inlägg. T ex via facebook. Kan ni inte fixa till en sån där liten F-knapp på er sida, så det blir enklare att göra det? 🙂

  5. gudmundson skriver:

    Jag hamnade på en bjudning med internationella gäster en gång. Någon ställde frågan: ”The Swedish Social model – does it work because of the Social model, or because it’s Swedish?”

    Om det senare stämmer spelar det ingen roll vilket parti som administrerar välfärdsstaten. Mitt tips är att ett socialkonservativt moderat parti kommer att hantera alla de goda institutioner som socialdemokrater inbillar sig är resultat av den egna rörelsen i ett tag framöver.

    Annars måste jag säga att din kritiska genomgång var väl genomtänkt och argumenterad. Kul!

    Vad gäller din slutsats kan jag bara svara med de odödliga orden från Olof Palmes vän: ”Condenadme, no importa, La historia me absolverá.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s