Lite får man väl tåla, eller?

En torsdagskväll för två veckor sedan satt jag och diskuterade jämställdhet med några andra fackligt förtroendevalda. Torsdagskväll för mig betyder kvällskurs tillsammans med andra fackliga och har så gjort ett tag nu. Just den här torsdagskvällen pratade vi om jargong. Om hur något som är ett skämt för någon är en förolämpning för en annan. K berättade att på hennes jobb hade tjejerna i stort sett gett upp. Att vara kvinna på hennes arbetsplats innebar ständiga påhopp och sexuella anspelningar. Att bli avklädd med blicken, att vara tvungen att tåla dåliga skämt, att stå ut med att hela tiden vara tvungen att bevisa att man klarar av sitt jobb. Helst vara lite bättre än männen.

På mitt jobb är jargonen riktad mot homosexuella, det går knappt en timme utan att någon känner sig tvungen att dra ett bögskämt. Eller varför inte gå igenom vilka man vet på jobbet som är homosexuella. Det är tydligen otroligt viktigt att veta vem som ligger med någon av samma kön.

För både kvinnor och för homosexuella är jargong en fråga om arbetsmiljö. Ingen ska behöva gå till jobbet och bli utsatt för nedlåtande kommentarer. Alltså är det en facklig fråga. Det finns naturligtvis uttalat att i förbunden att man är emot diskriminering, men jag skulle vilja påstå att arbetet för jämställdhet och jämlikhet i många fall drivs på av enstaka eldsjälar. Jämställdhet blir en egen fråga istället för att genomsyra verksamheten.

För att vi ska kunna få en arbetsplats utan diskriminering måste alla som representerar facket vara lika insatta och kunniga som eldsjälarna. Det ska inte finnas ett enda arbetsplatsombud som inte kan diskrimineringslagen som ett rinnande vatten. Det är inte kvinnornas ansvar att stå upp mot mansgrisarna, och inte bögarnas ansvar att stå upp mot homofoberna. Det är allas ansvar. Jag tror på att kunskap sprids bäst genom nätverk, foldrar i all ära, men det är genom samtal som vi lär av varandra. Därför hoppas jag att man kommer att skapa nätverk där jämställdhetsansvariga kan träffas och gå igenom vilka behov som finns av utbildning och andra insatser. Där de med stor kunskap kan lära de som har mindre. Jag tycker mig märka att kunskapen i att förhandla i diskrimineringslagen är ganska begränsad. Vi måste bli bättre på att använda våra verktyg. Vi måste också bli bättre på att bygga en organisation som speglar medlemmarna. Och framför allt, vi måste se till att alla som representerar facket tydligt sätter ner foten mot all form av diskriminering.

/Lisa

Det här inlägget postades i Arbetsmarknad. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Lite får man väl tåla, eller?

  1. Lasse skriver:

    Hehe…du ser att det fungerar!

  2. Lisa Klaminder skriver:

    Ha ha, jag provade detta på en person i min närhet och det var riktigt roligt. Chock och förtvivlan.

  3. Lasse skriver:

    Jag brukar alltid titta medlidsamt och deltagande på vederbörande skitsnackare och säga något i stil med: ”fantiserar du mycket kring homosexualitet?”. Blir personen då uppprörd kan man ursäkta sig med ”jamen du verkar så fixerad av sex mellan män så jag tänkte att kanske…!” osv. Mycket effektivt!

  4. Ping: Prövning mot hela arbetsmarknaden « Görans tankar och bagateller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s