Perspektiv på den socialdemokratiska välfärdsstaten från ett seminarium i Los Angeles

I måndags var jag på ett seminarium på temat ”Still the Era of Neoliberalism?” på Centret för jämförande och social historia på University of California-Los Angeles (UCLA). Sociologen Fred Block pratade om möjligheterna till en förändring av US-amerikansk politisk och ekonomisk utveckling till ett koncept av sociala investeringar för en kombination av ekonomisk effektivitet/tillväxt och social rättvisa. Block hävdade att Obamaadministrationen har något sådant på gång, men att deras framgångar i presidentvalet 2012 beror mycket på en mer kortsiktig faktor, nämligen vilken nivå arbetslösheten kommer vara på då.

Den mer omedelbart relevanta presentationen från ett svenskt perspektiv var dock John D. Stephens, professor i sociologi och statsvetenskap, på temat ”The Social Democratic Welfare State in a Global Economy”. Stephens presentation var en populär kortversion av en mängd forskningsartiklar som han och olika medarbetare skrivit om sysselsättningspolitik, utbildningspolitik och socialdemokratiska välfärdsstater de senaste åren.

Hans huvudbudskap var detta: den socialdemokratiska välfärdsstaten är en mycket konkurrenskraftig modell i den globaliserade ekonomin. Anledningen är att det socialdemokratiska systemet av hög skattenivå med progressivitet (höginkomsttagare betalar mer än låginkomsttagare) och kvalitativa välfärdstjänster – vård, skola, omsorg – och socialförsäkringssystem för alla i mångt och mycket utgör vad man på ekonomspråk kallar ”investeringar i människor” (eller investeringar i humankapital). Ett skattefinansierat skolsystem utan avgifter som ger kvalitativ utbildning åt alla gör att man inte slösar bort låginkomsttagares förmågor och vilja att utvecklas, vilket man däremot gör i skolsystem med stort inslag av privatskolor som tar ut avgifter, där kvaliteten på utbildningen man får bestäms av ens betalningsförmåga. OECD – de rika ländernas samarbetsorganisation – genomförde 1995-97 en studie av vuxnas läsförståelse och matteförståelse i OECD-länderna, och den studien visar att de nordiska länderna då hade (detta var dock på folk som gått i skola före ”friskole”/privatiseringsvågen i Sverige..) högst kunskapsnivåer överlag, och framför allt mycket mindre ojämlik spridning mellan folk än vad man hade i mer ojämlika länder som t ex Portugal och USA.

Solidariskt finansierad vård och dito socialförsäkringssystem minskar utslagningen vilket ökar effektiviteten i ekonomin: ”alla händer behövs”.

Offentliga, skattefinansierade investeringar i barnomsorg – som är särskilt stora i ”de socialdemokratiska välfärdsstaterna” i Norden – är i Stephens perspektiv en verklig win-win-situation. Ett, jämlik tillgång till barnomsorg är bra för barnens kunskapsutveckling och lägger grundvalen för en bra skolgång. (Ekonomen James Heckman har skrivit mycket och inflytelserikt om det där.) Två, billig barnomsorg gör att i familjer kan båda föräldrarna förvärvsarbeta: om man jämför rika länder finns det tydliga samband mellan utbud på barnomsorg och kvinnors förvärvsarbetefrekvens.

På det hela taget är alltså den socialdemokratiska välfärdsstaten en mycket rationell modell för att kombinera ekonomisk effektivitet och jämlikhet i den globala ekonomin. Ett tecken på detta är att World Economic Forums konkurrenkraftindex regelbundet rankar de nordiska länderna topp 10 bland världens mest konkurrenskraftiga ekonomier. I 2010-2011 års rapport är Sverige tvåa, Danmark fyra, Finland sjua och Norge på fjortonde plats – ett anmärkningsvärt resultat för Norden. Ett annat tecken är förstås att forskare som John Stephens, som använder statistik för att jämföra en stor mängd länder på mått som levnadsstandard, andel fattiga i befolkningen, frekvens av ”klassresor” med mera, engagerat talar för den socialdemokratiska modellen som en förebild. (För mer jämförande forskning som hävdar den socialdemokratiska modellens värde, se arbeten av bl a Jonas Pontusson, Lane Kenworthy, David Brady.)

MEN: om den socialdemokratiska modellen nu är så himla bra, varför är den inte mer populär? Historikern Perry Anderson satte fingret på detta i en tvådelad fråga efter Stephens presentation. Ett, om nu den socialdemokratiska modellen är så bra, varför går det så dåligt för socialdemokratiska partier i Europa? (Han tog SAP som exempel.) Två, om den socialdemokratiska modellen är så bra, varför härmas den inte av andra länder?

På den första frågan tog Stephens upp SAP som exempel. Han angav tre faktorer som förklaring för varför det går dåligt för SAP: 1) rasistiska och högerpopulistiska partier (i Sveriges fall, SD) splittrar socialdemokraternas traditionella väljarbas. 2) högerpartiet, i Sveriges fall Moderaterna, går mot mitten (bara i retoriken, möjligtvis) och talar sig varmt för välfärdsstaten, eftersom de vet att det inte finns stöd bland väljarna för att skrota den socialdemokratiska modellen. 3) misstag och slumpfaktorer, som att den svenska ekonomin gick mycket bra inför valet 2010 vilket hjälpte den sittande regeringen.

På Andersons andra fråga hävdade Stephens att Tysklands omsvängning i familjepolitiken de senaste åren är en rörelse mot en mer socialdemokratisk familjepolitik. Tyskland införde år 2006 en föräldraförsäkring som ger ersättning i % av tidigare inkomst (liksom i Sverige) istället för som tidigare en mycket låg och platt ersättning (som vårdnadsbidraget i Sverige). Och man började också bygga ut den offentliga barnomsorgen. Detta för att bryta med den mycket starka enförsörjarmodell som finns i kristdemokratiska Tyskland, där pappan jobbar, mamma är hemma med barnen är standard.

Men överlag är det förstås ändå så att Anderson har rätt: de flesta länder härmar inte de socialdemokratiska modellerna, även om det då finns gott om forskningsstöd för att den socialdemokratiska modellen funkar. Varför? Anderson lyfte fram en central faktor: viljan att betala skatt. Den socialdemokratiska modellen bygger på en hög grad av kollektiv finansiering – av utbildning, vård, omsorg, försäkringssystem. Medborgarna måste lita på a) att de får kvalitativa tjänster och försäkringar för pengarna, och b) att inte andra medborgare fuskar med sina betalningar eller snikar till sig ersättningar som de inte har rätt till. Om man inte litar på de två sakerna, varför ska man då betala hög skatt? Hög skatt som går till ”byråkrati” och till ”fuskare”, medan man själv upplever att man skulle kunna få bättre vård, skola, omsorg och försäkringar för sig och sin familj om man sket i de andra och gick den privata vägen i stället?

Ta USA som ett exempel på när en socialdemokratisk modell inte funkar. Ett, en stor del av amerikaner litar inte på staten, tror inte att den producerar bra tjänster och försäkringar, tror att den ”slösar” en massa pengar på ”byråkrati”. Därför är de inte villiga att betala de höga skatter som behövs för en socialdemokratisk modell, som på en kollektiv nivå är rationell – på det hela taget får man ett bättre samhälle – men som kräver att en massa individer litar på varandra och bidrar. Två, det finns en stark högerdiskussion om ”fuskare”, ofta med etniska förtecken, i USA. Ett av högerpresidenten Ronald Reagans mest långlivade uttryck är ”welfare queens” – han hävdade att svarta ensamstående mammor bidragsfuskade sig upp till nivåer där de tjänade mer än ”hederliga arbetande familjer” och köpte lyxvaror som cadillacs för pengarna. Idag har vi med SD såklart exakt samma högerpopulism i Sverige, fast om ”invandrare” istället för afrikan-amerikaner. (Om betydelsen av tillit för effektiva välfärdsstater, se t ex denna artikel. Om rasismens betydelse för den relativt lilla ekonomiska omfördelningen i USA, se t ex här.)

Det är en lite lustig känsla att sitta på ett seminarium mycket långt ifrån Sverige och lyssna på en diskussion som i mångt och mycket handlar om svensk politik, svensk socialdemokrati och den socialdemokratiska modellen. En amerikan som Stephens och en engelsman som Anderson som på stort allvar diskuterar SAP:s kris och den svenska modellens effektivitet.

Annonser

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Välfärd. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s