Bracero-programmet: mexikansk arbetskraftsinvandring till USA 1942-1964

 

Braceros i gränsstaden Mexicali, 1954. Bilden från Wikipedia Commons

I fredags var jag på sociologiska institutionen på University of California – Los Angeles för en filmvisning  av en dokumentärfilm om ett gästarbetarprogram mellan Mexiko och USA mellan 1942 och 1964, det så kallade bracero-programmet. (”Bracero” på spanska betyder ungefär ”en som arbetar med händerna”.) Filmen heter Harvest of Loneliness och är gjord av Gilberto G. Gonzalez och Vivian Price, två kaliforniska professorer.

Över hela tiden 1942-1964 tog braceroprogrammet in ungefär fem miljoner mexikanska män för att arbeta i sydvästra USA, framför allt i tunga, obekväma arbeten till exempel i jordbruket. Själva överförandet till USA var starkt reglerad, med migrationsstationer ibland annat städerna Empelda, Cuidad Juarez och Mexicali. Där kontrollerades arbetarnas hälsa och de behandlades med DDT (!).

Filmen hävdar att även om arbetskontrakten som braceros fick på pappret var bra, med garanterat boende, försäkringar och så vidare, så levde inte arbetsgivarna i praktiken upp till dessa garantier. Boende för lantarbetare kunde bestå av skjul med plåttak som i södra Kalifornien eller Texas på sommaren betydde en outhärdlig hetta inomhus, livförsäkringarna fick man inte ut några pengar ifrån, maten var överprissatt och dålig, och arbetsförhållandena usla. I filmen – med bilder från en amerikansk TV-dokumentär (NBC) från 60-talet – får man bland annat se betplockare som arbetar med helt böjda ryggar, på stora fält där vattenhinkar bara fanns i ändarna: ett säkert sätt att frambringa både knäckta ryggar och solsting. Avtalet mellan USA och Mexiko stipulerade att braceros inte fick löneförhandla, inte gå med i facket och inte strejka. Speakerrösten från 60-talsdokumentären kommenterar: ”The bracero program has perhaps been less than perfect. But due to mutual needs, it has become Mexico’s third largest industry.”

I filmen intervjuas en mängd gamla braceros, fruar till braceros, och administratörer från braceroprogrammet. Överlag utmålas en mycket negativ bild av hur det var att vara bracero: dålig lön, usla arbetsförhållanden och dåliga boende- och livsförhållanden över huvud taget. Varför tog då så många som fem miljoner mexikaner ändå dessa jobb, och gjorde braceroprogrammet till Mexikos tredje största ”bransch”? Givetvis för att deras andra valmöjligheter vad gällde jobb avseende löner och arbetsförhållanden var ännu sämre. Som den mexikansk-amerikanske fackföreningsledaren César Chavez konstaterar i filmen så utgjorde dessa mexikanska arbetare en ”surplus labor pool”, en pool av överskottsarbetskraft, för amerikanska arbetsgivare. Fattigdomen och arbetslösheten i Mexiko skapade tillgången till den billiga arbetskraft som braceros var.

I diagrammet ser vi att Mexikos bruttonationalprodukt per person under bracero-perioden bara var ungefär en fjärdedel – 30 procent av USA:s; med inkomstskillnader av samma storlek var det inte så konstigt att många mexikaner trots allt ansökte om bracero-arbeten.

Varför var då Mexiko så mycket fattigare än USA och varför denna undersysselsättning i landet? Ekonomisk-historiker som Kenneth Sokoloff, Stanley Engerman och Cristobal Kay har tagit ett långsiktigt perspektiv på denna fråga, och överhuvudtaget just USA och Kanada av de gamla europeiska kolonierna i Amerika blev rika. År 1790, konstaterar Sokoloff och Engermann, var Haiti världens rikaste land (så är det knappast känt idag). År 1700 var Barbados och Kubas BNP/capita 50-67 procent högre än de områden som senare skulle bli USA. Men någon gång under 1800-talet skedde en total omsvängning, där Nordamerika blev den rika delen av Amerika. Sokoloff och Engerman hävdar att omsvängningen beror på olika klass- och ojämlikhetsförhållanden i olika länder i Amerika. På till exempel Haiti och Kuba grundlades kolonier som byggdes på att ett fåtal kolonister kontrollerade ett stort antal personer ur ursprungsbefolkningen. Ägandestrukturen som skapades där var att fåtalet kolonister ägde rubbet, inklusive slavar. I Nordamerika däremot fanns i förhållande till ytan relativt få urinvånare, och kolonisterna byggde inte upp en ekonomi som i så hög grad som de längre söderut, byggde på billig arbetskraft genom slavar och urinvånare. I Nordamerika fördelades jordägandet jämnare bland kolonisterna än vad som skedde i Sydamerika. I Nordamerika blev också grödor som vete dominerande i jordbruksproduktionen, och dessa grödor kunde produceras av småägare, till skillnad från t ex på Haiti och Kuba där produktionen av socker och annat skedde på stora plantager. Inom kolonisternas samhällen var därför de områden som senare blev USA och Kanada mer jämlika än de som blev t ex Haiti – och Mexiko.

År 1900 ägde 74,5 procent av hushåll i USA någon jord, men i Mexiko år 1910 var det bara 2,4 procent av hushållen på landsbygden som ägde jord (Engerman & Sokoloff 2002, tabell 6). Detta tyder på en extremt ojämlik fördelning i Mexiko. Länder som Mexiko införde också bredare röstningsrättigheter än vad USA och Kanada gjorde. År 1920 deltog 25,1 procent av amerikaner i offentliga val, men i Mexiko var siffran bara 8,6 procent (ibid., tabell 7). Och år 1890 kunde 87 procent av amerikaner läsa (men bara 22 procent av icke-vita), medan år 1900 bara 22 procent av mexikaner kunde läsa. Detta berodde på att USA mycket tidigare byggt ut det offentliga skolsystemet, vilket i sin tur antagligen berodde på att relativt större ekonomisk och politisk jämlikhet pressat fram sådana reformer. Alltså: även om USA givetvis var ett starkt ojämlikt och rasistiskt samhälle och så sent som på 1860-talet hade en slavekonomi i sydstaterna, så var Mexiko ännu mer ojämlikt om man ser på jordägande (och antagligen också inkomster) och politiskt deltagande. Detta skadade Mexikos ekonomi relativt till USA:s och Kanadas, hävdar Engerman och Sokoloff, genom att den extrema ojämlikheten med mycket låga löner främjade en arbetsintensiv produktion utan effektiviserande kapitalinvesteringar, och inkomstojämlikheten gjorde också att ingen vettig intern marknad uppstod för mer avancerade produkter. Bristen på politisk jämlikhet gjorde också att det underinvesterades i utbildning, vilket gjorde arbetskraften mindre produktiv i Mexiko relativt till USA. Denna ineffektiva extrema ojämlikhet i Mexiko kunde upprätthållas genom att den landägande eliten hade allt politiskt inflytande och eftersom de kunde leva gott på exploateringen, så hade de ingen anledning att skapa en överlag mer produktiv och jämlik ekonomi.

För att komma tillbaka till fredagens filmvisningen så fanns det en fråga som det oundvikligen uppstod en diskussion om, när man är i Los Angeles (en stad där 48 procent av befolkningen är hispanics/latinos) och har sett en politiskt laddad film om arbetskraftsinvandring från Mexiko till USA: hurdan är egentligen relationen mellan de två länderna? Gonzalez darrade inte på manschetten: Mexiko är en ekonomisk koloni till USA, hävdade han. Han fick inte stå oemotsagd.

Men jag tänkte på just vad jag har skrivit om här: även om ekonomiska relationer mellan länder är viktiga för att förstå ekonomisk ojämlikhet och maktojämlikhet i världen, så är relationer inom länderna lika viktiga. Idag är Mexiko tveklöst i ett underläge i relationen till sin mycket större, rikare och mäktigare granne USA. Men som Engermann, Sokoloff och Kay belyser: en förklaring är faktiskt den gamla interna ojämlikheten.

I en fullsysselsättningsekonomi får de icke-ägande, de som måste sälja sitt arbete för att få en inkomst, en helt annan position gentemot arbetsgivarna än vad man har i ett läge med en stor ”surplus labor pool”. Hade Mexiko varit en mer jämlik ekonomi och en fullsysselsättningsekonomi (eller nära) på 1940- och 50-talen så hade braceros haft helt andra alternativ och en helt annan förhandlingsposition gentemot de US-amerikanska arbetsgivarna.

Referenser: Penn World Tables; Stanley L. Engerman and Kenneth L. Sokoloff, “Factor Endowments, Inequality, and Paths of Development Among New World Economies” (pdf här), NBER Working Paper No. 9259, October 2002; Cristóbal Kay, ”Why East Asia overtook Latin America: agrarian reform, industrialisation and development”, Third World Quarterly nr 6 2002

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s