Låt oss tömma våra glas!

Sitter i byssjan och följer diskussionen som pågår. Sällan väljer jag att bara sitta tillbaka och endast lyssna på det som framförs av mina arbetskamrater. När jag nu gör det, slår det mig i lyssnandes stund. Allt som oftast är vi arga på saker som inte direkt är stora visioner om förändringar i vårt dagliga arbete eller vardagsliv. Det som gör oss mest förbannade är att de som företräder oss har bra löner eller att några få går egenvalt hemma på a-kassa fast de kan jobba. Eller att någon brorsa eller granne eller systers mosters brorsas bror är förtidspensionär och jobbar svart. En del har till och med mage att skylla problemen på människor för hur de ser ut. Tar vi dessa problem, som verkar vara de enda bekymmer värda att diskutera idag, och tittar på de lösningar som föreslås för att reda ut problemen hörs allt som oftast:

– det ska löna sig att arbeta – vi måste ha mera kontroll och disciplin – det finns jobb om man bara vill jobba.

Om vi använder vår samlade kraft och ställer oss bakom dessa lösningar tror vi då att allt kommer att bli bättre på våra jobb eller i våra vardagsliv? För det är väl det som det faktiskt handlar om? Att vi ska få det bättre. Vi borde egentligen tömma våra glas fyllda med missnöje mot bidragstagare och lata människor, bortskämda ungdomar och välavlönade företrädare. Istället borde vi sitta där med tomma glas och fundera på vad för slags missnöje vi kan fylla våra glas med. Däri skulle jag bl.a. fylla på med; allt för stressigt tempo på jobbet, dåligt planerad arbetsmiljö, försämrad anställningstrygghet och för långa arbetsdagar. Vad skulle du fylla på med?

Då skulle vi kunna skåla för en framtid som tror på att förändringen är möjlig. Att de problem som faktiskt förenar oss, ser vi varje dag och de gör oss förbannade! Jag tror dock att missnöjet allt för ofta riktas fel. Det riktas mot saker som inte kommer leda till förbättring utan bara mot mera missnöje riktat mot varandra.

Jag tog senare del i diskussionen. Debatt uppstod mellan mig och en av mina arbetskamrater då han starkt hävdade att allt var bidragstagarnas fel. Efter rastens slut kom andra kamrater fram och sa att de gillade det jag sagt och höll med. Detta ger mig god framtidstro, att jag inte är förvirrad och fast i någon slags romans med det som en gång varit. Många ser faktiskt att problem finns än idag. Ibland måste bara någon rasera väggen som vissa så envist står och stångar sig emot.

skål/Jack