Mannen mittemot.

Mittemot mig sitter en man. Han är 45 år gammal. Varje morgon är det samma sak, kaffet! Han ser alltid ut som att han sovit 6 timmar för lite. När han reser sig upp ser han ut som en tyngdlyftare som lyfter tyngre än han orkar. Mannen mittemot lyfter dock inget annat än sin egen slitna kropp. Han pustar och stönar mest hela tiden. När han inte sover några minuter på rasten tittar han mest ned i bordet. Mannen mittemot gör mig ledsen. Jag försöker få kontakt genom att konversera, lättsamma frågor som; blev det någon bärs i helgen, har du fått dig något nummer på senaste.

Jag har slutat med sådant, svarar mannen mittemot. Han har ont, han har 20 år kvar till pension. Han är en duktig snickare sägs det. Han verkar inte gilla sitt yrke längre. Det verkar inte finnas mycket som gör honom glad, jag har sett honom le två gånger. I hans leende kunde jag se en människa som är charmig och lekfull. Där såg jag en sådan människa som jag gillar, som jag så många gånger stött på i min bransch.

Mannen mittemot är inte längre en sådan människa i sitt arbetsliv. Vad som berövat honom sitt forna jag, kan jag bara gissa mig till. Att han är sönderarbetad behöver jag inte gissa mig till. Det yrke jag sysslar med, gillar jag väldigt mycket. Det yrke jag sysslar med, precis som många andra yrken, stressas sönder genom effektivisering och högre tempo.  Mannen mittemot har kanske som jag, velat visa framfötterna. Han har kanske som jag, velat vara företaget till lags. Han har kanske som jag, burit tyngre än man bör. Mannen mittemot har kanske som jag skyndat sig med ett moment för att få en klapp på axeln och känna känslan av att man är duktig. Kanske har han trott att hans kropp är oförstörbar, precis som jag tror. Mannens kropp mittemot är förstörd precis som min kropp kommer bli. Mannen mittemot kommer kanske klara av att kämpa i 36 000 timmar till. Men vad är det han kämpar för?

Jag ställer mig frågan, ska det vara så här? Jag tänker inte bli mannen mittemot!

Om Jack

Jag jobbar som ombudsman på Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Jag jobbar med folkbildning organisation och förhandling. Har även uppdrag för Arbetarnas BildningsFörbund som handledare. Innan dess har jag jobbat som snickare i 10 år. När jag inte jobbar finns en liten kolonistuga som behöver renoveras. Min lille pojk och tös och flickvän och jag bor i majorna. Löpträning önskar jag att jag kunde skriva att jag håller på med. Jag gick med i Olof Palme sen blev jag socialdemokrat, trots att han då vart död sen 23 år tillbaka. Historieätarna är det bästa jag sett på länge om man bortser från dokumentärfilmen om Palme.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Mannen mittemot.

  1. lollo skriver:

    Jag upprepar för det verkar förbisetts: ”Självklart tycker jag att man ska skapa trivsamma arbetsmiljöer med vettiga regler och skydd för arbetaren och är helt med dig på att det är ett viktigt steg för att skapa glada arbetare oavsett bransch!! Tror det är i allas intresse att människor är glada.” …trygga kan vi ju lägga till, det tycker jag me dborde vara en självklarhet 2011.

    Du nämner även så fint ”kvinnan mitt emot”. Till alldeles för nyss var hennes arbetsplats hemmet. En ganska trygg miljö skulle nog många säga men innebär det lycka? Alla kvinnor som slet som djur i hemmet med barnuppfostran och hemsysslor. UTAN LÖN FÖR MÖDAN. Kvinnor hölls kvar i hemmet med motoveringen ”vem ska göra det jobbet om kvinnor börjar jobba”. Tycker det är ett tämligen konstigt argument om jag ska vara ärlig. Det ska inte vara en uppoffring att vara någonting. Jag tror det finns människor som vill bli snickare eller t.ex. sjuksköterskor (en bransch som ALLTID varit utsatt och dessutom underbetald). För dem ska en säker miljö med en rimlig arbetsbörda finnas. Självklart.

    PS. var inte meningen att skriva en kommentar som inloggad. Skulle uppskattas om den tog bort. DS

  2. Jack Rolka skriver:

    Hej igen Lollo.

    Om mannen mittemot var den enda, eller en av få, så kanske det hade varit så som du beskriver. Jag tror dock att mannen mittemot, som i många andra fall är kvinnan mittemot, finns på allt för många arbetsplatser. Jag tror att många kanske vill jobba med det de gör. Yrkena håller på att effektiviseras sönder och det är inte hållbart. Varför ska människor hela tiden behöva ta sig ifrån sitt yrke? Frågan kvarstår ju då, vem ska jobba i dessa yrken som tenderar att ”suga musten ur människor”? Jag önskar att arbetsmiljön var så bra att den inte förstörde människor. För alla uppgifter i samhället behöver ju göras. Varför ska vi acceptera att allt för många yrken är skadliga och yrken som vi bör ta oss ifrån. Den gemensamma uppgift vi har är att inte acceptera detta.

  3. lollo skriver:

    Självklart tycker jag att man ska skapa trivsamma arbetsmiljöer med vettiga regler och skydd för arbetaren och är helt med dig på att det är ett viktigt steg för att skapa glada arbetare oavsett bransch!! Tror det är i allas intresse att människor är glada.

    Men man är sin egen lyckas smed och när man känner så för sitt yrke som ”mannen mitt emot” då är det verkligen dags att söka sig något annat. En normal människa är ett unikum. Det finns ingen hejd på allt vi kan göra om vi verkligen vill. Tänk på alla som talade om för David Lega att han inte skulle kunna simma, eller för Obama att han kunde glömma att bli president för han är svart.

    Hade jag haft en vän som ”mannen mitt emot” då hade jag försökt boosta honom. Gått igenom alternativ, gjort upp en liten plan. Ingenting är omöjligt och tillsammans är man definitiv starkare så jag är helt med dig på den biten.

    …Don’t f**king tell me what to do…or not do:)

    • Stefan Lundberg skriver:

      Du som har så många åsikter kanske skulle sluta se dig i spegeln och ordna jobb åt denna mannen !!! Det är ju så lätt för dig !!! Det är inte så för alla och myndigheterna motarbetar dig , jag har kämpat i 8 år med dom så dina yttalanden är hånfulla !!!!

      Mvh Steffo

  4. lollo skriver:

    Jag förstår inte riktigt varför man inte byter jobb om man känner så? Det må vara ett stort steg men ingen annan än personen i fråga kan ju ta det? jag frågar mig vad som håller en människa kvar i en sådan miserabel situation och gör mig riktigt ont att höra att det finns människor i ett land som Sverige som känner sådär varje morgon. Att vakna utan att hitta mening. Ett olyckligt liv. Ingen ska behöva må dåligt eller vara så där olycklig. Det känns så himla bortkastat. Man måste byta jobb om det känns sådär. Man måste faktiskt det och ingen annan kan göra det åt en.

    • Stiff skriver:

      Jag har en förklaring : När såg ni en klackspark på en fotbollsmatch senast?

    • Jack Rolka skriver:

      Hej Lollo.

      Det är intressant det du skriver. Jag vill påstå att i den bästa av världar så skulle det vara så som du beskriver det, att man bara kan byta jobb om saker och ting är dåliga. Problem som inte går att blunda för är arbetslösheten, dålig arbetsmiljö i branschen, ständig effektivisering som allt för ofta innebär att den enskilda personen ska prestera mera på kortare tid. Att säga upp sig från ett företag och börja på ett annat innebär sällan stor förändring när det gäller dessa problem som skapat mannen mittemot. Vi måste därför sätta krav som sträcker sig över en hel bransch så att företag inte kan konkurrera med sämre arbetsmiljö för sina anställda för att räkna hem ett jobb. Och om du, när du säger byta jobb, menar att man ska byta bransch helt och hållet så undrar jag vilka som ska jobba som snickare? Jag tycker det är oerhört viktigt att vi ställer höga krav när det gäller arbetsmiljö och människors hälsa. Företagens vinster får aldrig vara tagna ur försämrad arbetsmiljö. Jag tycker det är dags att sätta individen, det vill säga människan, först! Hon är viktigast! Viktigare än ohämmad tillväxt. Viktigare än företagens möjlighet till snabba ohållbara vinster. Och då måste vi ta gemensamt ansvar.

  5. Lasso skriver:

    Kan det vara så mannen mittemot har jobbat extra för mycket också?

  6. Sonny Andersson-Rask skriver:

    Riktigt bra Jack.
    Va precis på gyllene prag med syrran å brorsan å pratade om just de här, varför alla byggare längtar till pension, oavsett om dom har 35 år kvar att jobba så längtar alla till pension, att folk varje morgon frågar sig; orkar jag ta mig till jobbet idag för dom vet hur tungrott det kommer att bli med all damm, kyla, smutsiga lunchplatser, frysna fingrar och fötter, och gud nåde dig om du går ur byssjan 1 minut senare än 6:45 byggnadsarbetarnas heligaste klockslag.
    Keep up the good work.

  7. Joakim Kahlman skriver:

    Mycket bra Jack! Hoppas Nannen inte är jag!
    : – / inte än iallafall o dom du säger: aldrig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s