Örjan Nyström: vad ska ske med det fackligt-politiska sambandet?

Bloggosfären är inte en plats där jag uppehåller mig så ofta, men när det startas en blogg med titeln ”Mellan anpassning och motstånd” där jag känner igen flera fackliga kompisar från min tid på LO Göteborg känner jag mig manad!

örjan

Skriva om vad? Det är mycket nu, i den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Föga lär klarna på kort sikt. Många frågor lär förbli obesvarade. Man får spela på de bollar som kommer och finna sig i att man inte riktigt överblickar hela matchen (om man nu någonsin gjort det!).

Jo, ett ämne tränger sig på, som jag skulle kunna ställa några frågor om till de fackliga kamraterna i Göteborg, nämligen vad som ska ske med det fackligt-politiska sambandet. Inte mycket hörs av en facklig eftervalsdebatt. Det lär väl vara nytt läge också för fackföreningsrörelsen nu när vi på ett helt annat sätt än jag varit med lever i ett borgerligt Sverige. Den gamla treparts-maktbalansen som präglat den svenska modellen krackelerar. Arbetsgivarna bryter upp från bärande delar av kollektivavtalssystemet. Med staten är det ju som det är med Reinfeldt vid rodret, och partiet är ju så nära den totala handlingsförlamningen man kan komma. sedan länge, och den utvecklingen bara fortsätter därhän att situationen till slut är dömd att bli ohållbar.

Senast frågan diskuterades på allvar var väl i mitten av 90-talet då det rådde skarpa motsättningar om krispolitiken, som emellertid löstes upp i slutet av årtiondet. Under Wanjas ordförandetid har friden återställts, men nog kan man säga att det i inte obetydlig utsträckning har skett på bekostnad av en brist på ambitioner att utveckla en egen politisk plattform från fackföreningsrörelsen – en slags status quo-tillstånd. Under tiden har ett annat läge utvecklats på gräsrotsnivå. Medlemsstödet för fackligt-politisk samverkan i traditionell form med SAP har gradvis försvagats. Minst lika allvarligt är läget bland de 200 000 förtroendevalda i LO-organisationerna. Visst har de flesta av dem socialdemokratiska värderingar, men mycket få identifierar sig som partiföreträdare och ser detta som en del av sitt fackliga engagemang – att framträda som inte bara fackliga utan också politiska talesmän på arbetsplatsen. Den politiska debatten där, i den mån den förekommer, blir därefter.

Det fackligt-politiska utskottet i partidistriktet försökte brottas en del med detta för en del år sedan, och trevade efter andra, mer partipolitiskt öppna arbetsformer. Men det mesta rann ut i sanden. Till den sk Trondheim-modellen, som man inspirerades av i Stockholm och Malmö i senaste valet, var vi skeptiska. Den ger uttryck för ett slags ”beställare-utförare-perspektiv” på det fackligt-politiskt sambandet som inte kommer åt huvudproblemet.

För att ytterligare komplicera saken finns det en annan fråga i sammanhanget som jag funderat åtskilligt över på senare tid – förhållandet till tjänstemannarörelsen. Det har förts en väldigt konstig debatt om ”medelklassen” på senare tid. Många har tappat den gamla sanningen att ingen socialdemokratisk reformpolitik har några förutsättningar att nå framgång som inte förmår väva samman arbetar- och medelklassens intressen. Förr talade vi om socialdemokratin som ett ”löntagarparti” för att markera detta sambandet, ett uttryck som alldeles försvunnit ur den politiska vokabulären.

Det finns ju en fackligt-organisatorisk dimension av detta, nämligen förhållandet mellan LO-facken och TCO-facken (i första hand, men väl även i vissa frågor SACO). Denna fråga har vad jag vet inte diskuterats på mycket länge i LO (jag påminner mig några tillfällen, en LO-kongressdebatt om en motion från Sthlmsgrafikerna 1991, ett tal på någon av de senare LO-kongresserna av TCO-ordföranden Sture Nordh med fokus på socialförsäkringssystemet).

En väldigt viktig fråga idag som det är alldeles tyst om är: vart går TCO? Ny ordförande är på gång och här finns oroväckande signaler. Med Unionen har en mycket stark konstellation bildats på privatsidan. I senaste lönerörelsen får man väl säga att LO mer eller mindre desavouerades då tjänstemännen på industrisidan ”satte märket” i förhandlingarnas slutskede. Inte minst i socialförsäkringsfrågan talas det om att man är på väg att skifta fot bort från de generella lösningarna från tjänstemannaorganisationernas sida.

Utan att veta så mycket känns det i magen, att här är en tyst förskjutning av hela den fackliga fronten på väg att ske, som vi inte talar om. Visst finns det en koppling här till det fackligt-politiska sambandet. LO:s förhållande till SAP är ju en sten på vägen vad gäller samverkan LO-TCO.

Mer än någonsin behöver vi idag och framöver en fastare och starkare facklig löntagarfront över ”klassgränsen”, men utvecklingen går som jag upplever det i motsatt riktning. Det är hög tid att ta upp den debatten. Eller är det redan för sent?

Det finns många stora och svåra frågor kring det fackligt-politiska sambandet, som borde bli föremål för en eftervalsdebatt inom LO, men jag hör väldigt lite från det håller. Eller hör jag dåligt?

/ Örjan Nyström, författare och fd. utredare på LO Göteborg.

Advertisements
Det här inlägget postades i Okategoriserad. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Örjan Nyström: vad ska ske med det fackligt-politiska sambandet?

  1. Lasse skriver:

    Jag är visserligen inte socialdemokrat men väl fackligt aktiv i Metall sedan decennier och hoppas att ni ursäktar om jag lägger mig i er debatt. Ett par av inläggen här tillhör de mer insiktsfulla jag läst inifrån SAP sedan valet. Jag tror nämligen att debatten, och ännu mer hur ni som kritiska medlemmar agerar i handling, angår väldigt många, långt utöver de aktiva S-medlemmarnas skara. Jag har skrivit om detta i en lite provokativ krönika här: http://www.gp.se/kulturnoje/1.531287-lars-henriksson-saknas-tydlig-vansterfalang
    En annan sak jag kunnat konstatera under mina dryga tre decennier på Volvo är den uttunning av banden mellan SAP och facket som skett, både av politiska och organisatoriska skäl. Jag är ingen anhängare av LO:s kritklösa uppslutning bakom SAP men det är viktigt att se vad existensen av ett arbetarparti (alltså ett parti av och för arbetarklassen, där även den övervägande delen av den sk ”medelklassen ingår även om de inte ens fattar det själva…) betyder för det allmänna medvetandet och samhällsdebatten. Om nu SAP slutgiltigt tänker omvandla sig till ett parti typ USA:s Demokrater utan att något annat parti tar dess plats, skulle det vara ett historiskt nederlag av stora mått. Även detta har jag funderat kring här:
    http://www.rodarummet.org/web/2010/10/25/fran-klass-till-butler-2/

    Lars Henriksson

  2. Ping: Ingen och alla vill prata namn | Mellan anpassning och motstånd

  3. Hans Hahn skriver:

    Jag blir lite beklämd av de tre inläggen. Kvalitén är det inget större fel på och inte heller läsvärdet. Men väl pessimismen och uppgivenheten.
    Örjan säger det vi kanske redan visste. Om att de tre stora samhällsaktörerna Fack, näringsliv och stat antingen blivit splittrade, ovilliga eller omfärgats. Att klassalliansen mellan arbetare och tjänstemän sedan en tid luckrats upp. En splittring vi f ö ser även inom våra egna led.
    Likafullt en oroväckande utveckling som den danske sociologen Esping Andersen såg redan på 80-talet och fann också en lakonisk lösning. (Det enskilda giftemålet mellan välbetalda privatanställda och lite mindre välavlönade offentlig anställda. Föga förvånande kan vi se att kärleken på detta område, lika lite som på alla andra inte räcker till bara). Poängen är att vi varit varnade under en lång tid. Och gjort inget. Och ordet inget är nyckelordet i mitt inlägg. Det och vi skördar vad vi sår.
    Arbetarna har aldrig varit i majoritet utan har behövt allianser. Hur den nya ser ut och vad vi ska kalla oss är dock underordnat vad som krävs (ogillar alla ord som har -tagare i sig dock. Där hade vänstern en poäng). Men Örjan ser en oroande utveckling hos tjänstemännen. Håller med. Men ser inte att det är det facklig-politiska samarbetet som står i vägen där eller att det skulle hindra TCO om man nu skiftar fot i välfärdsfrågan. Däremot är det lite anmärkningsvärt att Örjan bara sveper förbi det enda nytänkande som skett inom det facklig-politiska spektrat de senaste åren som köp-sälj. Örjan har knivskarpa analyser men sa inte Marx att vi både skulle förklara och förändra världen?
    Joakim och Fredrik är också oroade. Över att både Partiet och LO har en lose-lose situation där det gemensamma samarbetet skrämmer sympatisörer åt båda håll. Fredrik kryddar det med lite nyttomaximeringsfilosofi och söker även den magiska gränsen. Jag läser och försöker förstå. Stödet har minskat för (s) inom fackföreningsvärlden. Och därmed är det tydligen ett argument för att avbryta stödet.
    Svensk fackföreningsrörelse är djädrigt bortskämd. Vi är vana att samarbeta politiskt med ett parti som varit och är statsbärande. Därför har Moderaterna inte heller gått till val på att demontera välfärden utan på att inbilla folk att välfärd inte kostar.
    I Irland är väl SIPTU, som ansluter både tjänstemän och arbetare, fortfarande varma anhängare av facklig-politiskt samarbete med socialdemokraterna fast Partiet där endast samlar runt tio procent i väljarstöd. Ska vi ha ett samarbete eller inte beror ju på vad vi vill ha ut av ett samarbete. Och ha på fötterna att utfallet skulle bli bättre utan ett samarbete. Allt annat är ju bara en jakt i blindo.
    Lite sund självkritik saknar jag också hos herrarna(undantaget kanske Joakim givetvis som inte längre är kopplad till LO). Vad är det i fackföreningsrörelsen som eventuellt bidragit till de problem som vi ser? Det hade varit intressant att diskutera. Själv noterar jag två områden, vilket givetvis inte utesluter fler och viktigare områden, som bidraget till att vi för den diskussion vi för idag.
    Det ena fenomenet är att LO, de senaste trettio åren, inte bidragit till några större avtryck i den politiska debatten i offensivt hänseende. Det är ingen annans fel än vårt eget och kan inte skyllas på det facklig-politiska samarbetet. Vi har passiviserats och retirerat. Av objektiva och subjektiva skäl. Men valet att sprattla ägde vi.
    Det andra fenomenet är att vi bygger upp arbetsformer som dödar kreativitet. Att gå på ett årsmöte i vilken fackförening som helst bidrar inte till att man tar tillvara engagemanget. Visst undantag finns. Där flertalet medlemmar går på möten och deltar i verksamheten. De fallen borde vi studera närmare. De arbetsformer som vi har använt fungerade när tilliten mellan medlemmar och förtroendevalda var starkare än vad den är idag.
    Tror att hittar vi strategier på ovanstående så är min övertygelse att en hel del av de andra problemen löser sig också.
    Problemen inom fackföreningsrörelsen är större än att vi plötsligt upptäckt att det tydligen är belastande att arbeta tillsammans med ett parti. Tar vi inte itu med sjukdomen utan med symtomen så kommer patienten att leva i högsta välmåga. Några år till. Och den debatten för vi inte heller.

  4. Jag är socialdemokrat, skolad och formad av Arbetarrörelsen och idag verksam som ombudsman i TCO-förbundet SKTF.

    Att den facklig-politiska samverkan historiskt har varit rätt och riktig tror jag få ifrågasätter. Jag har länge hårdnackat försvarat denna samverkan mellan LO och SAP, men jag tror att det idag finns flera anledningar att kärleksfullt ifrågasätta äktenskapets värde för de bägge makarna.

    Utgångspunkten för en facklig-politisk strategi torde ha sin utgångspunkt i vad som är det bästa och mest relevanta utifrån medlemmarnas perspektiv. Med tanke på att det idag är flera som väljer bort ett medlemskap i ett LO förbund pga av kopplingen till SAP, och även medborgare som väljer ett annat parti än SAP pga av kopplingen till LO.

    Frågan som kanske bör dryftas, inte minst med tanke på att LO minskar i takt med att TCO och SACO ökar, är om man inte skulle få en större kraft och samhällsinflytande genom en starkare facklig samverkan mellan LO och TCO. En sådan samverkan förutsätter att LO släpper kopplingen till SAP eftersom TCO aldrig kommer att inleda något organiserat samarbete med ett enskilt politiskt parti.

    Jag drar mig ifrån att påstå att jag vet vilken väg som är rätt och riktig att gå, men jag tror att frågan behöver diskuteras och reflekteras över.

    Men konstateras kan, att de fackliga perspektiven måste få större genomslag i politiken, frågan är bara hur vägen dit ser ut.

  5. Fredrik Ståhle skriver:

    Örjans sätter fingret på flera ömma punkter. Ömma för att de är känsliga och i stort behov av omtanke. Den facklig-politiska samverkan mellan LO och S bör idag vara ett område uppe för diskussion.

    När jag läser inlägget väcker det en tanke som, åtminstone för mig, varit väl undangömd de senaste åren. Lite tillspetsat kan man uttrycka den som; vart går smärtgränsen för det facklig-politiska samarbetet? Alltså, vad är det värt, vad får vi ut av det och vad är det vi väljer bort?

    Det finns såklart inget enkelt index som mäter smärtgränsen, men ett antal indikatorer borde spela in. En sådan har såklart att göra med det politiska innehållet. S kan inte föra en politik som ligger för långt från det som LO och förbunden tycker. Örjan är inne på att det funnits sådana tillfällen i historien. Innehållet i Mona Sahlins avskedstal på senaste förtroenderådet gav återigen en hint om att tunga S-företrädare tycks stå ganska långt från vad som jag uppfattar som bärande delar i den socialdemokratiska politiken. Men på det hela taget har stödet för S-politiken, åtminstone så som den forumleras på partikongresserna, varit starkt från fackligt håll. Skälen till det är bland annat att den fackliga representationen på kongresserna fortfarande är hyfsad. Det har borgat för att LO-medlemmarnas åsikter förts fram och vägts in i politiken. Tyvärr (eller lyckligtvis, beroende på hur man ser det) är kongressbesluten inte detsamma som partiledningens valmanifest…

    Utöver det politiska innehållet kan det finnas andra smärtgränser, eller indikatorer, som går mer åt det kvantitativa hållet. Andelen LO-medlemmar som är med i S, antalet socialdemokratiska arbetsplatsföreningar och andelen LO-medlemmar som röstar S är några sådana. Tyvärr är utvecklingen negativ på samtliga områden. Det hade varit en sak om detta bara var en fråga om organisatorisk förmåga. Men många års arbete med att öka stödet har inte givit tillräckliga resultat. Tvärtom fortsätter stödet att avta. Någon gång kanske man ska ställa sig frågan om vi överhuvudtaget är kapabla att klara av uppgiften, eller om vi istället ska söka andra vägar?

    Jag är övertygad om att facket behöver ha en politisk agenda. Det är inte ens något kontroversiellt i det. Fack värden över driver politiska frågor – det ligger så att säga i sakens natur att villkoren på jobbet påverkas av samhället. Skillnaden ligger i vilka metoder man väljer och vilken ambitionsnivå man har för att få igenom sina förslag. Om den nuvarande ordningen innebär att ett närmande mellan LO och TCO försvåras; att den fackliga agendan för poltiken vattnas ur; att många fackliga medlemmar väljer bort de politiska diskussionerna i facket på grund av kopplingen till S – ja då betalar vi ett högt pris. De ekonomiska medel som går i stöd till S framstår då som ganska blygsamma.

    Örjan lyfter upp bristen på fackliga röster i eftervalsdebatten. Vi har varit inne på det i tidigare inlägg här på bloggen. På sätt och vis är tystnaden talande. En fackföreningsrörelse som inte skött om sin egen politiska agenda på ett tag blir såklart vilsen i tider som de här. Och utan fungerande partiledare och med en uppbunden LO-ordförande så finns det väldigt lite att förhålla sig till. Ur folkrörelseperspektiv är tystanden såklart pinsamt avslöjande för oss fackliga.

    På ett helt annat plan har facket en utmaning som vi inte heller kan skylla på någon annan (bortsett från ”skolan”, den kan man ju skylla allt på). Utmaningen handlar om att den fackliga rörelsen i stor utsträckning är det talade ordets rörelse och väldigt sällan det skrivna ordets. Det är en svaghet i fler sammanhang än den nu pågående eftervalsdebatten. Men på något sätt upplever jag tystnaden mer nu än innan. Det råder ju egentligen ingen brist på eftervalsdebatt i rörelsen just nu – det är frånvaron av fackliga röster är påtaglig. Jag tänker att ytterligare en förklaring till det faktiskt är ovanan att använda det skrivna ordet. Här har fackföreningsrörelsen en uppgift framför sig som på många sätt är en förutsättning för att skapa sig en egen politiska agenda.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s