Valanalyser och arbetslivet

Spekulationerna om vem som tar över partiledareposten i S är i full gång. Debattidningen Tvärdrag tar tillfället i akt och slår ihop namndiskussionerna med idédebatten:

”Vi meddelar härmed följande (Micke D, Thomas Ö, Veronica P, Pärka Nu, Ilja But, Tödde och Mödde) att vi stödjer inte någon partiledarkandidat som inte kan skriva en valanalys i vår tidskrift.”

Även om Tvärdrags uppmaning görs med glimten i ögat så tycker jag att de har en viktig poäng. Ska man kandidera till den främsta posten i Sveriges största parti duger det inte att ligga och trycka i vassen. De som nämns i spekulationerna måste lägga korten på bordet och berätta vad de menar med förnyelse. Själv bestämde jag mig tidigt för att inte kandidera och kommer således inte att bidra med något till Tvärdrag den här gången…

Men jag ser verkligen fram emot fler förslag på områden som vi behöver utveckla. Själv tror jag att ett av de viktigaste politikområdena för partiet är arbetslivspolitiken. Den allt mer pressande arbetsmiljön är ett allvarligt problem inom många branscher, oavsett om man är arbetare eller tjänsteman. Den må ta sig olika uttryck (hårdare tidspress, monotonare jobb, ökade krav att arbeta obetald övertid, bullriga miljöer osv) men slutsatsen är densamma – arbetsmiljön har försämrats oavsett om man tillbringar sin tid i ett kontorslandskap, på en vårdavdelning eller i en snusfabrik.

Jag tror att vi måste utveckla en politik som stärker det förebyggande systematiska arbetsmiljöarbetet. Högerns hållning verkar gå ut på att vädja till arbetsgivarnas välvilja. Det håller inte. Med en sådan hållning når man bara fram till de arbetsgivare som redan har hyfsad ordning på arbetsmiljön. Men det är inte de arbetsgivarna som är problemet. Det är på arbetsplatser där arbetsmiljön får står på undantag och där inget eller mycket lite händer trots att facket påpekar briser och föreslår lösningar som politiken behövs. Om de politiska ambitionerna sträcker sig till att då och då skicka ut glada smilies till arbetsplaster som sköter sig för att på så sätt låta de anställda välja om de vill jobba kvar så finns knappast någon ljusning i sikte.

En upprustning av Arbetsmiljöverket och en satsning på arbetslivsforskningen är nödvändig. Men att återställa regeringens nedmonteringar räcker knappast. Den socialdemokratiska politiken måste också innehålla förslag på hur vi kan göra det mer lönsamt men också tvinga arbetsgivaren att satsa på förebyggande arbetsmiljöarbete.

Jag tycker att villkoren i arbetslivet är en minst lika viktig fråga som frågan om hur vi ska skapa jobb åt alla. Det är sannolikt så att de bägge frågorna hänger ihop. Villkoren i ett allt mer utarmat och pressat arbetsliv stänger effektivt ute människor som inte har rätt kontakter, utbildning, ålder, erfarenhet… Kravlistan för att komma in är gedigen och budskapet till den sökande är tydligt: ”- Allt måste stämma för här har vi inga marginaler!”.

En väl utvecklad strategi i ett medellångt perspektiv på det här området tror jag är en av nycklarna till en framgångsrik socialdemokratisk politik. Målet torde vara självklart: goda och utvecklande jobb för alla.

AB 1, 2, 3, 4,SvD 1, 2, 3, 4, 5, DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, GP, LO-T 1, 2, 3, 4, EX 1, 2, 3, 4, 5.