Valanalyser och lobbyister

Igår lämnade Mona Sahlin besked om att hon inte ställer upp för omval. Jag tror det var ett riktigt beslut. Det hade varit omöjligt att gå till val på en ny politik men med samma ledare. Som en partikamrat jag träffade i veckan uttryckte det: hur trovärdig hade moderaternas makeover till Nya moderaterna framstått om Bo Lundgren suttit kvar som partiordförande? Inte särskilt, gissar jag…

Men valförlusten kan, som vi tidigare skrivit här på bloggen, inte skyllas på Mona. Därför är eftervalsdebatten inom fackföreningsrörelsen och socialdemokratin så viktig. Än så länge tycker jag det varit väl tyst från fackligt håll. Det är möjligt att det beror på att man inte vill haspla ur sig åsikter för snabbt innan analysgrupperna är klara. Det finns så klart en poäng med det. Att tänka tar tid, och vi behöver verkligen tänka till nu. Men det finns också en risk med att dröja. Andra krafter är sedan länge ute och luftar sina åsikter om vad som gick rätt och vad som gick fel. Risken är stor att de sätter en ton och anger en riktning i eftervalsdebatten som inte alls präglas av ett fackligt perspektiv. Jag tycker mig redan kunna ana sådana tendenser. De återkommande resonemangen om att anpassa politiken till medelklassen (dock fortfarande oklart vilka ”medelklassen” är) är ett sådant exempel.

En inflytelserik röst som är med och sätter tonen nu är Niklas Nordström. Han är återkommande krönikör i Göteborgs Posten och får även stort utrymme i nationell media. När han uttalar sig tituleras han oftast ”fd. SSU-ordförande”, ”debattör” eller ”S-krönikör”. Titlarna är helt riktiga men döljer det faktum att Niklas sedan fler år är anställd på lobbyföretaget Prime Group. Andra från samma skrå syns ofta i debatten.

Jag tycker det är minst sagt problematiskt att lobbyister är tongivande i socialdemokratins eftervalsdebatt. Problematiskt av två skäl. Dels för att lobbyisterna har en politiks agenda – men vems? Vilka företag eller intresseorganisationer har betalt dem för att säga det de säger?

Det andra skälet till att det är problematiskt är att det visar på underskottet av röster från fackföreningsrörelsen. Det vore såklart rimligt att människor som 1. har god insyn i partiet men 2. inte är direkt kopplade till partiledningen satte tonen i eftervalsdebatten. Många fackliga företrädare uppfyller de kriterierna.

Ett tydligt exempel på hur tonen i eftervalsdebatten sätts kom i veckan som gick. Då medverkade nyss nämnda Nordström i Aktuellt (101111) som kommentator. På frågan om vad han tycker att partiet ska förändra gav han klara besked: satsa på en politik för dem som jobbar. Jag avstår från att gå mer in på just den slutsatsen, för det intressanta kom i nästa andetag. Där pekar han nämligen ut ett antal saker som partiet ”måste städa bort”. Han kallar dem för ett antal ”hygienfaktorer”. Dessa är bland annat att acceptera RUT-avdraget, slopa förmögenhetsskatten och införa ökad valfrihet inom välfärden.

Det är naturligtvis skickligt att få en rejäl högersväng att låta så självklar. Men jag är mycket tveksam till att en högerorientering är bästa medicinen för partiet.

Nordströms sätt att argumentera är ett exempel på hur olika intressegrupper nu sätter tonen och anger riktningen för eftervalsdebatten. Om inte folk från fackföreningsrörelsen på allvar börjar lägga sig i debatten tror jag att risken är stor att den nya s-politiken kommer riktas in på att efterlikna de borgerliga partierna.

Partiets politik formas inte bara på kongressen. Den formas till stor del redan nu. Då gäller det att ange tonen – annars gör i västa fall lobbygrupperna det åt oss.