Jesper Enboms avhandling

Jesper Enbom är media- och kommunikationsvetare och har skrivit en doktorsavhandling om Facket i det medialiserade samhället: En studie av LO:s och medlemsförbundens tillämpning av news management (2009). Boken handlar alltså om hur LO och LO-förbunden arbetar gentemot massmedierna för att förmedla en positiv bild av sig själva och sina egna perspektiv: vid avtalsrörelser, vid skandaler, i politiska frågor och så vidare.

Jag skrev häromveckan här på bloggen om anti-fackliga bilder i den politiska debatten – hur borgerligheten vill framställa LO och förbunden på negativt sätt för att stärka arbetsgivarsidan och den politiska högern. Enboms avhandling handlar exakt om hur facket jobbar centralt med att försöka motverka detta.

Ett intressant resonemang som Enbom för är att denna typ av media & kommunikation och ideologisk kamp blivit viktigare för arbetarrörelsen de senaste tjugo år sedan, på grund av två förändringar i hur svensk politik fungerar. Ett: fram till 1991 satt representanter för arbetsgivarna (SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, heter idag Svenskt Näringsliv) och arbetstagarna (LO) med och styrde i olika statliga styrelser som Skolstyrelsen, och hade också inflytande över t ex invandringspolitiken. Efter att SAF ensidigt lämnade sina platser i sådana statliga organ tvingades LO också lämna, och LO:s direkta inflytande (liksom arbetsgivarnas) i politiken är därför mindre idag än vad det var före 1991. Två: sedan 1991 är det nästan mer undantag än regel med socialdemokratisk regering, vilket också det gör att LO:s direkta inflytande på politiken minskar. Därför, hävdar Enbom, är den ideologiska kampen idag allt viktigare. – Detta blir en parallell till den stora diskussionen om hur viktig SAF:s och övriga arbetsgivareorganisationers propagandaoffensiv från och med 1970-talet varit i den svenska politikens förändring.

Enbom börjar avhandlingen med att citera den brittiske vänstersociologen Stuart Hall:

”Fackföreningarnas traiditionella roll är att säkra och förbättra sina medlemmars materiella förhållanden. Men en fackföreningsrörelse som förlorat den ideologiska kampen, och som framgångsrikt rollbesätts i rollen som ‘det nationella intressets fiende’, skulle vara en rörelse som begränsas och kontrolleras genom juridiska och politiska medel: en rörelse, alltså, i en svagare position relativt till andra krafter på den sociala scenen; och därför mindre förmögen att föra en framgångsrik kamp till försvaret av arbetarklassens levnadsförhållanden.”

Och frågan som blir naturlig att ställa sig i den svenska situationen idag, efter den andra borgerliga valsegern i rad med propagandaminister Schlingmann vid rodret, är: är den svenska fackföreningsrörelsen idag i en sådan situation?

Enbom skriver inte så mycket om det rakt ut, utan hans avhandling koncentrerar sig på analys av hur LO och medlemsförbunden jobbar med medierna. Enbom har intervjuat pressansvariga på LO och förbunden – alla förbund utom Transport hade när han gjorde intervjuerna någon anställd pressansvarig. (Hos Transport var det förbundsordföranden som var pressansvarig.)

Enboms hävdar att det finns fyra typer av ”dåliga nyheter” för facket, fyra typer av skildringar i medierna som är dåliga för rörelsen.

  1. facket som svag företrädare – att till exempel i avtalsrörelser skildras som att man inte förmår skydda sina medlemmars intressen. Enbom tar som exempel Janne Josefssons reportage efter Kommunalstrejken 2003, där Josefsson hävdar att Kommunal till slut böjde sig för LO centralt och S och gick med på ett lägre avtal än vad man borde ha gjort.
  2. när facket tvärtom framställs som alltför starkt, som Goliat mot David. Detta gäller framför allt i konflikter med mindre företag: ett uppenbart exempel är Hotell- och Restaurangs konflikt med salladsbaren Wild’n’Fresh i Göteborg år 2004; tidigare exempel är Handels konflikt med Gekås i Ullared i början av 80-talet och HRF:s konflikt med ett bad på Gotland i slutet av 80-talet.
  3. anklagelser om att facket är ett egoistiskt särintresse
  4. skandaler, t ex i samband med att Wanja Lundby-Wedin suttit i styrelser som godkänt enorma bonusar för VD, samtidigt som Lundby-Wedin i debatten kritiserat sådana bonusar.

De senaste åren tänker jag mig att nr 2 och nr 4 har varit de största problemen för facket i Sverige, de som borgerligheten använt mest.

Och jag vet inte om det är sant som Enbom säger att den ideologiska kampen blivit viktigare för maktförhållandena mellan arbetstagare och deras organisationer och arbetsgivare och deras organisationer de senaste tjugo år sedan, men att den är viktig är jag i alla fall säker på. Att mediernas skildringar och debatten om Wild’n’Fresh och Laval-fallet påverkar fackets styrka där och i liknande konflikter är säkert.

Om Erik Bengtsson

Jag är 28 år och jobbar som doktorand på Göteborgs universitet. Jag forskar om arbetsmarknadsfrågor, fackföreningar och inkomstfördelning. Jag har en forskningsblogg: http://erikbengtsson.blogspot.se/ Och så bloggar jag här på Mellan anpassning...
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Ideologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s