Valanalyser, medelklass, reformer, gränser

Många skjuter just nu in sig på att S måste vinna tillbaka medelklassen. En del nöjer sig med konstaterandet, andra kommer snabbt med svar på hur. Jag tycker det är utmärkt om valanalysen börjar i den ändan – bara den inte slutar där. Och man får hoppas att de som slänger sig med begreppet ”medelklass” är överens om vilka som ingår i den.

Några som med all säkerhet inte ingår i begreppet medelklass är lågbetalda LO-medlemmar. Därför blir jag lite orolig när företrädare för arbetarrörelsen med iver slåss för att S ska vinna medelklassen. De borde slåss för att S ska vinna medelklassen och arbetarklassen (*). Eller mera exakt; tjänstemännen och arbetarna. En valanalys som landar i att S måste vinna tjänstemännen innebär inte per automatik att man kommer vinna arbetarna. Om S-politiken anpassar sig för mycket till tjänstemannaklassens behov finns en uppenbar risk att arbetarna 1) går till soffan 2) röstar på något annat parti (som tyvärr inte längre med självklarhet är ett rödgrönt).

Sammanfattningsvis tror jag att S förmåga att i sin politik slå en allians mellan tjänstemännen och arbetarna är en förutsättning för att återvinna förtroende. Vägen dit kan inte gå genom en orientering mot mitten, som en del tycks tro. Att S stora tillbakagång skulle grunda sig på att partiet var emot RUT och för en skatt på landets miljonärer känns högst otroligt. Att ändra uppfattning i de frågorna skulle tvärtom ensidigt gynna välbeställda högre tjänstemän.

Ett förslag som däremot bygger på en att slå en allians mellan tjänstemän och arbetare var S förslag om en kompetensförsäkring, som jag skrivit om innan på bloggen. Förslaget fångar upp ett reellt behov på arbetsmarknaden, nämligen ökat behov av omställning mellan och inom olika jobb. Därtill skulle reformen gynna hela löntagarkollektivet. Från arbetare till tjänstemän och akademiker. Mest gynnsam skulle den dock vara för de som idag får minst utbildning – alltså arbetare. Klassisk socialdemokratisk fördelningspolitik med andra ord.

En ny S-politik som bygger vidare på den typen av reformer tror jag skulle vara framgångsrik. Frågan är om vi klarar av det. Alldeles för ofta får jag en känsla av att en del i vårt parti inte skulle våga sticka ut hakan och gå i strid för omfattande, radikala, fördelningspolitiska reformer. Den totala fokuseringen på ”budget i balans” verkar ha försvagat viljan att våga förändring. Vi har blivit bra på att förvalta, men kassa på att förändra. Ett botemedel mot en sådan sjuka kan vara en rejäl kalldusch. En sådan fick vi av väljarna för några veckor sedan – tack för den! (…?).

Jag hoppas att vi nu tar oss rejält med tid till att tänka till, analysera och prata med varandra om vad som behöver göras. Partiets kriskommisson fyller en viktig funktion i det jobbet (vars sammansättning bådar gott, trots stort underkott av folk från facken). Men den fyller bara en funktion. Typ 100% av paritets medlemmar ingår torts allt inte i kommissionen. På oss vilar ansvaret tungt att också våga tänka, tala och skriva.

För en inspirerande valanalys kan jag rekommendera den här paneldiskussionen från Göteborg, 2010-09-29.

För övrigt slutar jag aldrig att förvånas. Aftonbladet startartade sin kampanj mot främlingsfientlighet – EFTER valet! Med tanke på tidningens begränsade publicistiska och journalistiska ambitioner kanske man inte borde förvånas. Men det får ju finnas gränser…

(*) Det är här begreppet medelklass blir trubbigt. För medelklassens lärare och poliser tillhör såklart också arbetareklassen. I Göran Greiders definition av arbetareklassen, som jag till stor del delar, ingår alla anställda inom LO-området, halva TCO-området och en tredjedel av SACO-området. Den definitionen tar till stor del sikte på de anställdas ställning i produktionen. Mindre trubbiga begrepp i det här sammanhanget kan vara tjänstemannaklassen och arbetareklassen. I många fall tror jag att det är just tjänstemannaklassen som menas när man i debatten talar om medelklassen.

Om Fredrik

Jag arbetar som maskinoperatör på ett livsmedelsföretag i Göteborg. Där är jag fackligt aktiv i Livsmedelsarbetareförbundet. Vid sidan av uppdraget i fackklubben sysslar jag med facklig utbildning och folkbildning bland annat inom LO och ABF. Studerar även på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Uppvuxen i Mölndal men bor nu i Göteborg. Tycker mycket om att vandra i fjällen, följa Blåvitt och lyssnar på allt från Mark Knopfler till The Knife.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Ideologi, Partipolitik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Valanalyser, medelklass, reformer, gränser

  1. Göran S skriver:

    Sticka ut hakan och gå i strid låter bra som en bra väg tillbaka. Börja NU!!!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s