Om mod och arbetarförakt

Jag satt på en middag och pratade med några vänner om jobb och annat. Vi jämförde hur vi har det på våra arbetsplatser med bristande ledarskap, dålig arbetsmiljö, påhopp och kränkningar. Just vid det här tillfället täckte personerna runt bordet in flera olika delar av arbetsmarknaden. Vi konstaterade på väg hem från middagen vilken rutten arbetsmiljö som håller på att växa fram i Sverige. Hur kommer det sig att vi blir trampade på så ofta? Och att dom flesta aldrig säger ifrån? Det är som att en oro har planterat sig i människor som gör att vi inte vågar hävda våra rättigheter. Jag har upplevt hur hårt man blir bestraffad när man ifrågasätter, och blivit chockad. Jag tjuvlyssnade på två kvinnor som pratade med varandra på bussen, båda två var sjuka, tidigare sjukskrivna, men nu ute i diverse ”åtgärdsprogram”, den ena kvinnan hade jobbat i en klädaffär i 25 år. Nu var hon utsliten i axlar och hade konstant värk. Eftersom man inte får vara sjukskriven i det här landet så tvingades hon tillbaka till jobbet, men situationen var ohållbar. Arbetsgivaren sa upp henne med motiveringen att hon var arbetsskygg. Hon sa att det var den värsta kränkningen, hon som jobbat heltid sen hon var 16 och jobbat mängder med övertid. Smärtan och utförsäkringen kunde hon överleva, men det var kränkningen som gjorde det outhärdligt. Jag blir gråtfärdig av hur många arbetsgivare behandlar sina anställda. Det är som att vissa förtränger att vi är människor. Det är svårt att säga vad som kom först, för å ena sidan är många arbetsgivare känslokalla, men vi arbetare har också tappat respekten för oss själva. Man skäms för att man inte har en karriär, det är fult att nöja sig med ett vanligt jobb, kanske känner vi så för att det är så vi blir sedda. Individualismens mörka skugga, att aldrig se strukturer, bara hävda att man faktiskt kan välja en mer lyckad tillvaro. Ta sig i kragen och skaffa sig ett välbetalt jobb. Jag blir glad när jag träffar människor som är stolta över sitt jobb, som inte ser ner på arbetaryrken. Men det finns undantag, på båda sidor. Det finns arbetsgivare som hjälper sina anställda med pengar till busskort och en kasse mat en månad när allt gick fel, för att inte förlora en bra städerska. Och det finns arbetare som vägrar skämmas för man tycker helt enkelt att det inte finns något dåligt med ett väl utfört arbete. Låt oss tillsammans vara modiga och stå upp för det som är rätt, för mod är nämligen smittsamt och sprids som en löpeld när gnistan väl finns där.

Jag låter Jenny Wrangborg berätta hur det känns i mitt hjärta efter valet:

Eftervalsdikt

Det regnar när jag lämnar lägenheten
någonting dovt över mitt land
i Stockholm dras människorna som magneter till de stora T:na
för att efter tunga arbetsdagar spottas ut igen

jag möter en vän nere på torget
vi går tysta över mörka gator
nu rullar bulldozers in mot välfärden i landet
där marknadsvärde ställs före människovärde
enfald före mångfald
ruinerna av allt vi byggt upp

här tar oss bussen genom det Nya Sverige och
i tomrummet efter alternativen
hör vi rasisterna marschera in i riksdagen
det finns ingenting poetiskt i detta

klockan sju i möteslokalen, det är någons kök
mörkret slår mot fönsterrutan
vi lägger ut ritningarna över bordet
kaffekopparna bredvid mötesprotokollen
bygger en bro mellan dit vi var på väg och
där vi istället hamnade

här, i klyftan mellan valretoriken och verkligheten
reser vi byggställningarna, skissar upp motståndet
planterar lite hopp i hopplösheten

i hallen står travarna av flygblad
nästan allt återstår att göra

/Lisa

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserad. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s