Anden

Numera använder sig högerpartierna av vänsterns ord för att locka väljare. Det är väl främst Moderaterna som gjort det till en sport hylla rättvisa, solidaritet och välfärd. Gammelhögern skruvar på sig. Jag undrar vad de gamla moderaterna Hökmark, Tobisson och överpösmunken Bo Lundgren tänker när de hör Reinfeldt och Borg? Fast Bildt och Ask är i och för sig fortfarande kvar runt köttgrytorna och kan säkert lugna sitt gamla bunkergäng.

– Ni ser väl att vi kör samma gamla politik – skattesänkningar och privatiseringar! Det är bara språket som är nytt, manar Bildt och Ask.

Lundren och C:o låter nyspråket passera och ser gillande på när opinionsiffrorna rör sig till högerns fördel.

Men ett ord kan inte ens de slipade PR-männen i Moderaterna förmå sig att hylla. Ett ord skär fortfarande alldeles för djupt in i en högerpolitikers hjärta. Ett ord får dom fortfarande att kvälja av obehag. Ett ord går inte ens att låtsas att man slåss för. Ett enda ord kvar.

Jämlikhet.

Det ger ju så fasligt starka referenser till likformighet och byråkrati. Alla måste göra samma. Se likadana ut. En modell för alla. Ingen får sticka ut. Sovjet. Cuba. Jämlikhet.     – Nä, fy fagerlund! tänker högermännen.

Vi på andra sidan fylls med värme när vi hör ordet. Det har gett oss positiva referenser länge nu. Så länge att vi kanske inte ens minns när vi började tycka om det. Var det under någon av rasterna på mellanstadiet? Eller när vi långt senare förstod att vissa inte har råd att vara med. Eller när jag själv inte hade det… Känslan i magen. När det drar ihop sig. Det här är fel. Vi gör det bättre tillsammans. Håll ihop. Stäng inte ute. Alla. Att kunna se varandra i ögonen, och inte vika ner blicken! Jämlikhet.

Nej, vi kanske inte minns vad det var som gjorde att vi började älska jämlikhet. Men vi har, numera, siffror på varför vi kommer att fortsätta älska jämlikhet!

Förra året gav de brittiska forskarna Richard Wilkinsson och Kate Picket ut boken Jämlikhetsanden. Boken har rönt stor uppmärksamhet över hela världen och kom på svenska i början av det här året. Forskarna hämtar statistik från FN, EU och nationella myndigheter. Uppgifterna rör en massa hälsoindikatorer (både fysiska och psykiska) samt sociala faktorer (från tonårsfödslar till brottslighet vidare till utbildningsresultat osv.).

När statistiken samkörs med olika länders ekonomiska tillväxt (nationalinkomst per person) visar det sig att tillväxten bara förbättrar levnadsförhållandena upp till en viss nivå. Men för oss i den rika delen av världen planar tillslut förbättringen av levnadsförhållandena ut. Vi blir tydligen inte lyckligare av mera pengar. Istället finner forskarna att en annan faktor avgör huruvida levnadsförhållanden förbättras. Nämligen graden av jämlikhet.

Ju mer jämlikt ett land är desto friskare är befolkningen, desto färre brott begås, desto bättre utbildningsresultat presteras, desto längre förväntad livslängd osv. osv. På de 294 sidorna leder forskarna i bevis att jämlika samhällen är bättre än ojämlika samhällen. Bättre – inte bara för de sämst ställda – utan för alla. Även för de riktigt rika. Det visar sig nämligen att de rika i ojämlika länder mår sämre än rika i jämlika samhällen.

Ska man läsa en bok i år så rekommenderar jag Jämlikhetsanden. Om man inte hinner med hela boken har förlaget tryckt en kortversion av boken som man hittar här (pdf).

Forskarna ordinerar alltså jämlikhet. Alliansens politik de fyra senaste åren har lett åt precis motsatt håll. Ju mer man tjänar – desto större jobbskatteavdrag. Sjuka har slängts ut ur sjukförsäkringen. Arbetslösa har fått kraftigt sänkt a-kassersättning. Förmögenhetsskatten har tagits bort för landets miljonärer. Och så vidare…

Mellan 2002-2007 ökade inkomstspridningen dramatiskt med nästan 20 procent. Alliansens nedmontering av socialförsäkringarna ihop med skattesänkningarna på 100 miljarder har inneburit en förmögenhetsöverföring av historiska mått!

När Anders Borg själv får ta fram siffrorna så bekräftar de bilden. De direkta fördelningspolitiksa effekter av Alliansens politik gynnar mest dem med höga inkomster. Det blir såklart lite knöligt att förklara bort sådana fakta. Som här i Ekots lördagsintervju, 10 april 2010:

En sådan politik får såklart genomslag för de som bäst behöver ett jämlikt samhälle. Försäkringskassan slår fast i en rapport till regeringen i år att andelen barnfamiljer med låg ekonomisk standard ökat under perioden 2005-2009, dvs. under Alliansens tid vid makten.

Men. Inkomstspridningen i Sverige har stegvis ökat sedan 1980, alltså även under tider med rödgrönt inflytande över politiken. Det ska man inte hymla med. Och som nämnts i tidigare inlägg på den här bloggen: de rödgröna lovar faktiskt inte att återställa alla Alliansens skattesänkningar. Den stora skillnaden är att de rödgröna vill sätta stopp för dem och motverka ett mer ojämlikt samhälle!

De rödgröna vill bygga upp vuxenutbildningen, stärka välfärden (inte bara ”välfärdens kärna”), återinföra förmögenhetsskatten, reparera sjukförsäkring och a-kassan. Det är tydliga exempel på en politik som håller ihop samhället. Det minskar klyftorna. Det strävar mot jämlikhet.

Diagrammet visar effekterna av de rödgröna förslagen. Statistiken grundar sig på de rödgrönas vårbudget 2010, som är det senaste tillfälle när riksdagspartierna presenterade sina budgetar och alla politikområden var inräknade.

Allianens käpphäst är att skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta måste öka. Den politiken har inte har varit lyckosam – även beaktat finanskrisen. Bland annat eftersom arbetslösheten ökat mer i Sverige än genomsnittet i Europa.

Gammelhögern gör nog rätt i att luta sig tillbaka. De nya moderaterna klär bara sin politik i nya ord. Det förändrar inte det faktum att om Alliansen vinner i år, så kommer förutsättningarna för ett jämlikt samhälle vara raserat för lång tid framöver.

Några (fler) länkar om jämlikhet, och angränsande ämnen:

Equalitytrust – Jämlikhetsandens plats på webben.

Bo Rothstein –  professor som bland annat behandlar socialt kapital och tillit.

Lena Sommestad – S märkt politiker för en kunskapsbaserad politik, med en läsvärd blogg.

Daniel Suhonen – redaktör och talare, bland annat om jämlikhet och om det fina med ett samhälle där man kan se varandra i ögonen.

Om Fredrik

Jag arbetar som maskinoperatör på ett livsmedelsföretag i Göteborg. Där är jag fackligt aktiv i Livsmedelsarbetareförbundet. Vid sidan av uppdraget i fackklubben sysslar jag med facklig utbildning och folkbildning bland annat inom LO och ABF. Studerar även på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Uppvuxen i Mölndal men bor nu i Göteborg. Tycker mycket om att vandra i fjällen, följa Blåvitt och lyssnar på allt från Mark Knopfler till The Knife.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad, Ideologi, Skolpolitik, Välfärd. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s