Blod tjockare än vatten

Det ser kärvt ut för de fackliga förhandlarna i årets lokala löneförhandlingar. LO-tidningen har gjort en rundringning som visar att det hittills varit ovanligt svårt att få ut något mer än det centrala avtalet (vilket ger 0,9% för industrin i år). Samma tongångar går igen inom livsmedelsindustrin, inte minst på min arbetsplats. Det kanske kan verka naturligt att det lokala utrymmet är litet i år med tanke på finanskris och annat elände. Tyvärr är det precis tvärtom. Det är i själva verket mycket onaturligt att det lokala utrymmet är noll, eller någon tiondels procent, just i år. Åtminstone om man beaktar arbetsgivarnas argument i vårens avtalsrörelse.

Arbetsgivareförbunden och Svenskt Näringsliv föreslog som bekant noll procent i löneökning för 2010. Lönebetalningsförmågan, sa man, finns ju lokalt ute i företagen. Vissa företag kämpar för att inte gå i konkurs medan andra klarat sig bra genom finanskrisen. Ska det bli tal om några löneökningar så måste det avgöras i förhandlingar mellan företag och fackklubb på lokal nivå. Ungefär så lät det i samtliga avtalsförhandlingar. Intet nytt under solen, tänkte de luttrade fackliga förhandlarna. Men finanskrisens härjningar skulle sätta tydliga spår i avtalen.

Arbetsgivarförbunden fick nästan som dom ville. Det blev 0,9 procent.

Därför är det märkligt att vi som jobbar i mycket lönsamma företag ändå möts av beskedet att det inte finns något utrymme utöver de centrala löneökningarna. Våra redovisningar av företagets egen Årsredovisningar, konkreta effektiviseringar och individuella förbättringar till trots.

För mig är det uppenbart att Svenskt Näringsliv genom sina arbetsgivarförbund har uppmanat sina medlemsföretag att motverka den lokala lönebildningen. Samma lokala lönebildning som man i de centrala förhandlingarna talade så varmt om. Den typen av agerande inger inget förtroende. Det är dessutom direkt skadligt för relationerna mellan de lokala parterna. I förlängningen hotas det samförstånd och öppenhet för lokala anpassningar som är kännetecknande för svensk arbetsmarknad.

Kollektivavtalsmodellen med utrymme till lokal anpassning är inte bara ett sätt för facket att få inflytande, utan i lika stor utsträckning en konkurrensfördel för svenska företag gentemot företag i andra länder med mer rigida regelverk. Men den svenska modellen kräver varsamhet och att parterna respekterar varandra. Mot det gör just nu arbetsgivarna tydliga avsteg. För varför ska facken förhandla lokalt om företagen är toppstyrda av Svenskt Näringsliv?

Facken på central nivå har flera uppgifter att ta i tu med tanke på årets avtalsrörelse. Det gnisslade betänkligt på sina håll under förhandlingarna. Men eftersom betydelsen av rikstäckande centrala kollektivavtal aldrig har varit större, så är det naturligtvis en ödesfråga hur facken lyckas hantera framtida avtalsförhandlingar. En sak torde vara överordnad inför nästa avtalsrörelse: stärk LO-samordningen. Den klassmässiga samhörigheten – ställningen i produktionen – trumfar alla andra konstellationer. Kan vi därefter samordna oss med tjänstemannafack så är det bra, men inget vi ska räkna med. Blod är tjockare än vatten.

Om Fredrik

Jag arbetar som maskinoperatör på ett livsmedelsföretag i Göteborg. Där är jag fackligt aktiv i Livsmedelsarbetareförbundet. Vid sidan av uppdraget i fackklubben sysslar jag med facklig utbildning och folkbildning bland annat inom LO och ABF. Studerar även på institutionen för sociologi och arbetsvetenskap på Göteborgs universitet. Uppvuxen i Mölndal men bor nu i Göteborg. Tycker mycket om att vandra i fjällen, följa Blåvitt och lyssnar på allt från Mark Knopfler till The Knife.
Det här inlägget postades i Arbetsmarknad. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Blod tjockare än vatten

  1. Thomas Gorin skriver:

    Ja, förvånad är det svårt att vara över att de lokala förhandlingarna inte ger mer. Det har liksom hängt i luften hela året. Den botten som de centrala avtalen tidigare innebar håller steg för steg att förvandlas till utgående lön. Häri ligger ett problem, de centrala nivåerna är satta som golv, kraven är modesta och återhållna. Inte minst lägsta nivåerna är inte sällan tusentals kronor under de verkliga lägstalönerna på marknaden. Lokala avtal har lagt på och dragit upp lönenivåerna hos de enskilda företagen, den beryktade lokala anpassningen för att möta konkurrens och betalningsförmåga. Det svarta hålet mellan centrala och lokala nivåer är ett problem.
    Hos oss som har Almega som motpart har trenden varit tydligt en längre tid (Almega är trots allt Svenskt näringslivs avantgarde): Töm de centrala avtalen på bindande formuleringar, krontal och regler och teckna inga lokala avtal, om det går att undvika. Nivåerna och villkoren i centrala avtal är utgående. Golvet har med andra ord förvandlats till ett tak. Ett tak som kollapsar eftersom det eftersatt och dåligt underbyggt. Det i sin tur öppnar upp för godtycke, egenmakt och konfrontativ stämning mellan parterna. Precis som du varnar för, Fredrik.
    Det lustiga med kråksången (om låga löner och taskiga villkor nu kan vara lustiga) är att detta innebär en möjlighet för framtiden. Den lokala anpassningen är ett problem sett till branschens och sammanhållningen i medlemskollektivets gemensamma behov av den enkla anledningen att den splittrar. Vissa drar ifrån, de flesta hakar på men några lämnas kvar bakom. Villkoren är avtalsenliga men inte marknadsmässiga. Om vi satsar mer på de centrala avtalen, åstadkommer mer värdefulla villkor ökar samstämmigheten i både krav och kritik. Ju fler vi är som faktiskt delar samma villkor desto starkare blir våra krav. När vi går tillsammans är vi alltid starkare än när vill låter oss splittras efter vilken arbetsgivare vi har. Det är bättre när hela kollektivet står med fötterna fast på golvet.
    Svenskt näringslivs vilja att förvandla lägstalöner till de facto normallöner är ytterligare ett tecken på deras historielöshet. Under 40-, 50- och bit in på 60-talet förespråkade Svenskt näringsliv (eller vad de hette då) just normallöner, det rådde till och med förbud mot lönekonkurrens bland företagen inom organisationen. Spelreglerna skulle hållas lika. Man skulle inte kunna locka personal från varandra genom bättre lönevillkor. (Företagen började då konkurrera med exempelvis sjukvillkor vilket i sin tur fick arbetsgivarföreningen att förespråka statlig sjukförsäkring.) Det var först långt senare, som en reaktion mot sammanhållningen och styrkan i LO som man öppnade upp för lönekonkurrens och individualisering av lönen. Man övergav alltså idén om att medlemsföretagen skulle ha lika villkor för att spräcka motståndarens styrka.
    På samma sätt kan vi betrakta arbetsgivarnas försök att förstöra LAS. Det vi ofta glömmer är att lagen skrevs av en borgerlig regering som ett skydd för arbetsgivaren mot fackföreningen. Vid sekelskiftet strejkades det mycket och vid arbetarseger tillkom alltid kravet att samtliga svartfötter skulle sparkas innan arbetet återupptogs. Arbetsgivaren ville naturligtvis inte tvingas göra detta. Det var mot denna bakgrund som lagen, mot LO:s vilja, skrevs (sen har den utvecklats, skrivits om och förvandlats).

    Bra blogg för övrigt!

    Thomas Gorin
    Ordförande, Citymailkubben Väst/SEKO

    • Fredrik Ståhle skriver:

      Håller helt med dig om vikten av att lägga mer kraft på de centrala avtalen. Med tanke på EU-domstolens kritik av de ”otydliga” svenska kollektivavtalen lär betydelsen av att bland annat höja avtalens lägstlöner att öka.
      Men från det till att, som vissa (dock inte du), helt ge upp hoppet om lokal lönebildning är väl förhastat. Vi har trots allt inte fått se statisten över årets faktiska utfall än.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s